onsdag 18 april 2018

Den ideologiska människan

Deckarförfattare börjar ibland sitt skrivande med att hitta på ett lämpligt slut (så gjorde t ex Conan Doyle – författaren till böckerna om världens mest kände detektiv, Sherlock Holmes). Sedan väver de (mer eller mindre baklänges) samman en trovärdig intrig, vilken leder fram till detta slut. Denna teknik kan fungera i sagans värld, eftersom fiktiva människor och förutsättningar och skeenden kan formas och kontrolleras av författaren. Som dessutom kan tänja både på sannolikheter (där agent 007 har lika mycket tur varje dag som en verklig människa på miljarden har under en billion år) och naturlagar (i science fiction har man ännu större friheter, eftersom man kan leka med idag okända, framtida teknologier och fiktiva naturlagar – endast fantasin sätter gränsen).

Ungefär så fungerar ideologier. Till skillnad från i sagans värld så gör emellertid ideologier anspråk på att handla om verkligheten och att kunna skapa en bättre värld. Problemet är att verkligheten styrs, dels av naturlagar, dels av slumpfaktorer och dels av människors fria vilja. Över den sistnämnda saknar ideologen full kontroll, alternativt kan i viss mån ta kontroll över genom propaganda, hjärntvätt, koncentrationsläger, terror etc. Naturlagar och slumpfaktorer ligger dock helt utanför ideologins kontroll. Eftersom ideologier så gott som alltid är skrivbordsprodukter, kan de aldrig fungera fullt ut (oavsett hur mycket våld och manipulation de använder), annat än som möjligen, i bästa fall, en vag inspiration.

Ideologi (när man väl anammat en ideologi) innebär att av fri vilja göra sig själv blind och döv för verkligheten (dvs vägra ta in information utanför systemet) och frivilligt sätta sina tankar i en tankebur (och slänga nyckeln till buren). Ideologi är ett slutet system, ointresserat av allt utanför systemet (om det inte kan användas för att ytterligare befästa systemet). Ideologi går emot allt som utmärker den genuina människan (nyfikenhet, öppenhet, tolerans, sanningskärlek, ödmjukhet, objektivitet, rättfärdighet etc). Ideologi gör människan till en ful, otäck karikatyr av sig själv. En omänniska. En tankemässig robot. I ideologins värld spelar sanningen en underordnad roll. Om sanningen motsäger ideologin förnekas, förvanskas, förtigs eller förbjuds den.

I ett ideologiskt system ersätts verklig godhet och kärlek av ett iskallt system, där ingen behöver vara god, eftersom systemet gör anspråk på att ta hand om allt och alla på bästa sätt. Ideologi förvandlar varma människohjärtan till iskalla hjärtan av sten och skapar människor som i extremfallet är beredda att mörda miljoner andra människor för ideologins skull (Nazityskland, Sovjet, Maos Kina, Röda Khmererna i Campuchea etc). För att skapa det Nya Paradiset är inga offer för stora (så länge de inte drabbar ledarskiktet). Utopia, Lyckoriket väntar ju bakom hörnet. Kostnaden i människoliv och mänskligt lidande för att uppnå detta paradisiska sluttillstånd spelar ingen som helst roll.

I ideologins värld är den vanliga människan till för samhället/ideologin/eliten och är förbrukningsvara i stället för att samhället/ledarna är till för individerna och är individernas/medborgarnas tjänare som fallet är i det kristna perspektivet (Bibelns Gud älskar inte mänskligheten utan Bibelns Gud älskar varje enskild mänsklig individ – individen och inte massan är det primära).

Den som inte anammar, eller t o m argumenterar mot idelogin, är definitionsmässigt alltför dum för att förstå ideologin, okunnig, vilseförd eller fanatisk eller rent av ond. Eftersom ideologi inte kan tillåta en öppen, ärlig, objektiv debatt, utgående från fakta (den bygger ju inte på argument utan på en form av självhypnos), måste alla kritiker neutraliseras och om nödvändigt och möjligt utplånas (i Sverige är det sistnämnda alternativet än så länge dock förbjudet).

Sanningssökaren analyserar fakta. Ideologen har åsikter om fakta. Inom ideologin handlar debatten alltför ofta om debatten, dvs huruvida vissa saker är tillåtna att diskutera eller ej. Alla normala vetenskapliga, samhällsekonomiska och juridiska regler och principer, och all försiktighet och ödmjukhet när det gäller objektivitet och fakta, upphör i ideologins värld. Invandring får t ex kosta hur mycket pengar som helst med motivering att man inte kan lägga ekonomiska aspekter på människoliv. Samtidigt som man försöker spara så mycket som möjligt på sjukvård, skola etc, och inte använder vissa avancerade läkemedel och behandlingsmetoder på speciellt äldre patienter, eftersom det blir för dyrt, dvs man lägger ekonomiska aspekter på de egna medborgarna. Rättssamhället får träda tillbaka för mediadrev, där mainstream media (DN, AB, SVT etc) och sociala media (Facebook Twitter etc), utifrån hörsägen, rykten och obevisade påståenden, agerar polis, åklagare, domare och ibland t o m bödel. Denna pöbelmentalitet gör att människor förlorar sina jobb och sina vänner, kanske sin livspartner och t o m ibland drivs till självmord (som i #MeToo). Och allt detta sker i godhetens namn. Sverige är ju som bekant en (självutnämnd, dvs av våra politiker utnämnd) humanitär stormakt. Jo jag tackar jag!

Rättsamhället ersätts på så sätt av känslosamhället, eller med andra ord snyftsamhället (invandring) eller pöbelvälde (#MeToo) alternativt en verklig diktatur (vilket ännu inte inträffat i Sverige, även om vi tycks vara på god väg). Objektiv, faktabaserad vetenskap på våra universitet ersätts alltmer av ideologi och/eller känslor (t ex genusvetenskap och allehanda bisarra universitetskurser). Objektiv nyhetsrapportering ersätts i samma anda av ideologisk propaganda, utelämnande av fakta eller ren och skär lögn (vilket av DN:s chefredaktör Wolodarski kallas ”agendajournalistik”).

Ideologins företrädare upphör aldrig att plåga den vanliga människan (om de har makt till detta). De tröttnar aldrig, eftersom de plågar människor för deras eget bästa. Ideologens samvete är därför helt rent och de sover gott på natten oavsett hur många människoliv de förstört under sin arbetsdag. Filosofen Herbert Spencer (1820-1903) skrev i sin bok Social Statics (kapitel XXX §4):
De krafter som arbetar på den stora lyckans projekt tar ingen hänsyn till lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg... Mänsklig varelse eller djur — hindret måste bort.
Någon definierade en gång (lite elakt) filosofi som "missbruket av en terminologi som uppfunnits för just detta ändamål". Detta spelar kanske inte så stor roll, eftersom filosofi handlar om spekulationer om verkligheten. Ideologi är i princip samma samma sak. Ideologi kan ju ses som tillämpad filosofi. Men eftersom en ideologi i allmänhet gör anspråk på att kunna komma tillrätta med mänskliga svagheter och att kunna skapa en bättre värld (ja rent av ett Paradis) och därför kan komma att utgöra grunden för ett helt samhälle, kan konsekvenserna bli ödesdigra (hundratals miljoner människor har fått sätta livet till i marxismens och nazismens stora experimentverkstad).

Ideologi kan också liknas vid en religion, där en övernaturlig, allvetande, allvis Gud har ersatts av ideologins principer och där ledarskiktet utnämnt dig själva till överstepräster (eller t o m gud själv), vars ord och handlingar inte får ifrågasättas.

Religioner har mycket gemensamt med ideologier, ja utgör ofta helt enkelt en variant av ideologi, där den högsta ledaren dväljs utanför den vanliga rum-tiden och tilldelas allehanda övermänskliga egenskaper (allvis, allvetande, allsmäktig etc). Kristendomen utgör här ett undantag, eftersom den inte är en religion utan en relation – mellan Gud och människa. En kärleksrelation som Gud tagit initiativet till och som bygger på människans fria vilja.

En ideologisk politiker ser inte som sin uppgift att representera väljarnas åsikter och intressen. De senare ses föraktfullt som boskap och att ta hänsyn till deras åsikter kallas föraktfullt för populism. Ideologiskt hjärndöda politiker anser sig så gott som alltid vara överlägsna vanliga människor och menar sig veta bättre än väljarna själva vad som är bäst för dem, dvs vad väljarna egentligen vill och behöver, och driver därför sin egen agenda. De söker inte bekräftelse från väljarna utan applåder från andra politiker, media och kulturelit och även från den internationella arenan. De vill bli beundrade för sin skicklighet, sin handlingskraft och framför allt sin enorma, närmast oändliga, godhet. Dilemmat är givetvis att det är val då och då. Man kan således inte helt bortse från väljarna. Ideologiska politiker tycker därför illa om fria val (vilket de givetvis aldrig skulle erkänna) och försöker manipulera dessa genom komplexa valsystem (listigt uttänkta icke-proportionella valsystem), vilka möjliggör att en liten minoritet kan styra över majoriteten, och där väljarnas åsikter på så sätt urvattnas, eller helt negligeras, och därmed ger politikerna fria händer att skapa det tänkta paradiset. I horisonten hägrar elitokrati och i förlängningen diktatur.

Skutan Sverige har precis kastat loss från Demokratins kaj och är på väg över Postmodernismens hav med kursen satt mot Diktaturens barbarkust. Eftersom man kryssar på Postmodernismens Ocean (enligt postmodernismen finns inga absoluta sanningar) har man lämpat all navigationsutrustning (sjökort, kompass, sextant och GPS) överbord. Sådan utrustning lägger ju (i likhet med en seriös, faktabaserad analys) bara sordin på den glada stämningen. Jag kan bara säga, "Happy sailing!"