lördag 23 juli 2016

Första akten – grunden för Sveriges nedmontering läggs

1958 valdes Olof Palme in i Sveriges Riksdag. Ända sedan mitten av 1950-talet hade han varit Erlanders gunstling och skyddsling, och hade därmed ett enormt inflytande. I och med Olof Palme påbörjades en mörk period i vårt lands historia. Kanske den mörkaste någonsin under historisk tid.

Jag kan givetvis inte uttala mig om Palme som person och människa. Kanske menade han väl (men det gjorde ju i och för sig både Hitler och Stalin – de ansåg båda att de skapade en bättre värld – människan är expert på att rationalisera sina handlingar, vare sig de är goda eller onda)? Men oavsett hur Palme själv resonerade, och vad som var hans motiv, så utgick hans planer för Sverige från en synnerligen mörk agenda – marxism, antisemitism och antikristendom. Före Palme var Sverige ett Israelvänligt land, där kristendomen sågs som en god kraft. Idag är Sverige ett antikristet land och en av Israels svurna fiender. Visserligen säger man sig vara israelkritisk och inte antisemit, men speciellt socialdemokratins (och även V/MP) orättfärdiga agerande visar att det handlar om ren antisemitism. Handlade det bara om saklig och objektiv kritik mot Israel, så skulle man också rikta synnerligen skarp kritik mot den palestinska sidan, vilket man så gott som aldrig gör.

Kanske Palmes agerande kan förklaras utifrån en osalig blandning av olika motiv och bevekelsegrunder. Han var ju en komplicerad person med en komplicerad bakgrund. Palme var för övrigt inte ensam och att påbörja nedmonteringen av Sverige. Alva och Gunnar Myrdal, vilka också hade ett stort inflytande inom den socialdemokratiska hierarkin, spelade i samma division, och strävade mot samma mål. I likhet med Palme så ville de med hjälp av social ingenjörskonst skapa det nya, paradisiska samhället, framtidens samhälle, där familjen inte längre hade någon betydelse utan där samhället, precis som i alla andra onda diktaturer (Sovjet, Nazityskland, Nordkorea etc), stod för formandet av det uppväxande släktet. Och där samhället tänkte åt medborgarna, som inte ansågs kapabla att själva forma sitt öde. bl a därför att de inte var uppfostrade till de rätta åsikterna. Risken fanns ju att de tänkte "fel" om de inte leddes på den "rätta" vägen. Framtiden skulle därför formas av en självutnämnd, intellektuell elit. Och eftersom Sverige är en demokrati med fria val, måste denna omformning av landet (åtminstone till en början) ske i hemlighet, genom tysta överenskommelser över partigränserna. Känns detta igen? Ja, alla onda diktaturer fungerar på precis samma sätt. Det är bara detaljerna som skiljer.

Redan författaren Vilhelm Moberg, en man som kunde och vågade säga sin mening, och som inte var nedtyngd av den politiska korrekthetens blytäcke, skrev på 1960-talet att Sverige inte längre är en demokrati, utan en demokratur, som han kallade det. Med detta menade han en skenbar demokrati, dvs något som ser ut som en demokrati men som i själva verket är en diktatur, där medborgarna endast får bestämma över tämligen betydelselösa frågor, och där staten genom manipulation och hjärntvätt uppfostrar medborgarna till de rätta åsikterna (dvs så att de röstar "rätt"). Media, vilket innefattar de stora tidningarna och SR och SVT, har i demokraturen till uppgift, inte att objektivt och oväldigt rapportera sanningen, utan att forma svenska folket till foglig valboskap (genom att rapportera filtrerade "nyheter" som styr människor till de "rätta" åsikterna). DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kallar detta för agendajournalistik. Något som sannerligen kännetecknar hans egen tidning i högsta grad.

Olof Palme, som nu blivit utbildningsminister, var en viktig faktor i den nya, stora skolreformen 1969 (Grundskolereformen), där det gamla systemet med folkskola och en "elitistisk" realskola och en ännu mer "elitistisk" gymnasieskola, ersattes av grundskola och gymnasium, gemensamma för alla elever. Man hade under lång tid arbetat med en reform av svenska skolan och under 10 års tid bedrivit olika typer av försöksverksamheter.

Det fanns utan tvekan behov av en skolreform i Sverige vid den här tiden (t ex att slå ihop folkskola och realskola till en skolform, men där inte alla nödvändigtvis läste exakt samma saker). Vad det inte fanns behov av var en reform där man tog bort nästan allt som var bra i det gamla systemet. Vilket var precis vad man gjorde. Före grundskolans tillkomst var svensk skola internationellt känd för sin mycket höga kunskapsnivå. En svensk studentexamen rankades som bland den förnämsta i världen och gav direkt tillträde till många högre universitetsutbildningar utomlands (utbildningar som normalt krävde att man läst universitetskurser innan man antogs). Även en svensk doktorsexamen låg internationellt sett på en mycket hög nivå. Genom skolreformen kom den gamla kunskapsskolan (där eleverna också skulle bibringas en god karaktär – ärlighet, flitighet, lojalitet etc – observera, här handlade det om en allmän, kristen moral som inte utgick från marxistisk ideologi) att ersättas av en ideologiserad skola, där eleverna skulle ges de rätta, goda (vänster)åsikterna (och givetvis var det socialdemokratin, under ledning av Olof Palme, som skulle definiera vilka åsikter som var de goda och vilka som var de onda).

Självklart skulle skolan också förmedla kunskaper (även i en diktatur behövs ju kunniga yrkesmän) men ideologi (läs marxistisk ideologi) och inte bara en allmän moral blev nu väl så viktig. Det gällde ju att uppfostra barnen till att tänka de rätta tankarna (ateism, hata Israel, hata familjen och förakta sin egen kultur) så att de skulle rösta "rätt" när de väl blev röstberättigade. Detta ledde (naturligtvis) till ett gradvis förfall av svenska skolan på många olika sätt (inte bara kunskapsmässigt utan också när det gällde arbetsmiljö och karaktärsdaning). Ett förfall som fortsatt ända fram till våra dagar. Dagens skola förmedlar visserligen en del goda värderingar och en del kunskaper men också alltför mycket vänsterideologi. Dessvärre är det en alltmer minskande del av eleverna som tar till sig de kunskaper som trots allt fortfarande förmedlas. En del av detta beror på att själva skolmiljön blivit alltmer orolig (speciellt i socialt utsatta områden). En annan delförklaring är vissa invandrargruppers (huvudsakligen muslimer) negativa inställning till kunskaper och utbildning i kombination med synnerligen dåliga förkunskaper (2/3 av de som kommer från länder som Afghanistan är analfabeter), vilket gör att de har svårt att klara av skolgången.

Det råder knappast någon tvekan om att den svenska kommunala skolan idag är lika "konfessionell" som vilken konfessionell, religiös skola som helst. I den kommunala skolan predikas ateismen (eller snarare kristendomshatet) med samma glöd som en gammaltestamentlig profet predikade Herren Jehova. Låt vara att det sker lite mer diskret. Genom att droppen får urholka stenen (inte genom sin tyngd, utan genom att ofta falla) förvrider man långsamt och omärkligt elevernas åsikter så att hatet mot Israel, hatet och föraktet mot kristna och hatet mot alla som överhuvudtaget har fel åsikter, sakta men säkert växer. Överallt i läroböckerna så förekommer små "nålstick" mot kristendomen, mot Israel och allt sådant som marxismen avskyr. Varje nålstick kan te sig tämligen oskyldigt, men genom att eleverna ihärdigt bombarderas med dessa mentala nålstick förgiftas så långsamt deras sinnen (media fungerar ju på precis samma sätt).

Alla elever påverkas inte lika mycket av skolans agenda. En del påverkas nästan inte alls. Hur mycket man påverkas kan bero på hemmiljö, personliga faktorer (den som är personligt kristen påverkas förmodligen mindre, eftersom vederbörande har referensramar utanför "systemet") och kanske att vissa lärare medvetet försöker motverka den ateistisk/materialistiska hjärntvätten. Samma sak gäller svenska folket och den mediala påverkan. Tyvärr leder allt detta till att Sverige i vår tid långsamt håller på att falla isär, där vi får en befolkning som är uppdelad i två oförsonliga delar (en mindre grupp vänsterintellektuella som huvudsakligen bor i större städer och vanliga, normala människor som bor lite varstans), vilka hatar varandra (jag bortser här från de muslimska invandrarna som utgör ett ytterligare block, och som inte har speciellt höga tankar om de två andra blocken – för att uttrycka sig milt). Sverige har under lång tid haft en oerhört homogen befolkning, vilket varit avgörande för att skapa och upprätthålla vår hittills höga levnadsstandard. När denna starka sammanhållning faller sönder, ja då faller landet sönder!

1971 så genomgick Sverige en ytterligare ödesdiger reform. Tvåkammarriksdagen (bestående av Första och Andra Kammaren) ersattes av dagens Riksdag med en enda kammare. Före reformen delades makten lika mellan de två kamrarna och förändringar måste godkännas av båda. Val till Första Kammaren skedde vart sjätte år och val till Andra Kammaren vart tredje år. Tanken med detta var att man skulle få mer kontinuitet (Första Kammaren förväntades rösta mer konservativt), och att man på så sätt skulle undvika förhastade, ogenomtänkta reformer grundade på ideologi mer än förnuft. Palmes motiv för att så snabbt som möjligt införa ett enkammarsystem var ganska uppenbart. Palme et al ville kunna förändra Sverige snabbare mot en ateistisk, socialistisk, globalistisk stat än vad som skulle varit möjligt med det gamla tvåkammarsystemet, med sin större tröghet.

Att ha två kammare är ett väl beprövat koncept och var inte unikt för Sverige. I England har man fortfarande ett tvåkammarsystem; Överhuset (House of Lords) och Underhuset (House of Commons). USA, vars författning delvis kopierades från det engelska systemet, har också två kammare; Representanthuset och Senaten (vilka tillsammans kallas Kongressen).

För att sammanfatta. De ödesdigra förändringar som sker i Sverige just nu, och som kommer att skada vårt land oerhört, ja i värsta fall i princip utplåna vårt land och vår kultur, inleddes genom de två steg jag nämnt ovan.

Snöskredet startade således på 1960-talet. Palme var kanske den viktigaste länken i igångsättandet av denna tragiska process, även om han inte var ensam. Hur stort inflytande han hade är svårt att veta. Kanske var han bara en kugge i en komplicerad härva av orsaker och verkan med olika aktörer. Resultatet blev i alla fall det vi ser idag. En samhälle som först riskerar att gå sönder och sedan att gå under. Ett dårarnas paradis, där stora delar av svenska folket tycks ha gripits av en masspsykos, där man i (den falska) godhetens namn föröder hela vårt land. Och där nästan allt är lögn eller vinklat när det handlar om vissa, känsliga frågor (invandring, islam, Israel, kristendom, skapelse/evolution etc). Tidningarna ljuger. Politikerna ljuger. Man ljuger för varandra och till med för sig själv, för att intala sig att allt står väl till. Problemet är att sanningen förr eller senare kommer ikapp. Eller som det står i Ordspråksboken 20:17
Lögnens bröd smakar gott, men sedan blir munnen full av grus.
(Ovanstående är en oerhört förkortad beskrivning av två viktiga och ödesdigra förändringar i Sverige under modern tid. För den läsare som vill ha lite mer "kött på benen" hänvisar jag till min bloggartikel inför valet 2014, där jag mer i detalj diskuterar både svenska skolans förändring och enkammarreformen.)

Akt 2, dvs den spännande fortsättningen, följer inom några dagar. Där tänker jag diskutera hur, vid tillsättandet av högre chefsbefattningar (inom politiken, rikspolischefer, rektorer etc) kravet på verkliga kunskaper och kompetens idag ersätts alltmer av kravet att man måste ha de rätta åsikterna om allting (dvs vara ateist, hata Israel, älska islam, vara extremfeminist, som t ex hävdar att det inte finns några biologiska kön etc, etc). Något som visas av den utomordentliga inkompetens och feghet som utmärker en alltför stor del av dessa chefer.

torsdag 14 juli 2016

Några funderingar från Lusitanien

(Lite allmänbildning: Lusitanien var egentligen namnet på en romersk provins, som under antiken omfattade delar av Spanien och Portugal, men utgör idag ett alternativt ord för Portugal – uttrycket började användas på 1500-talet av Portugals store författare, Luís de Camões.)

 

Några definitioner:

Kärlek: Den varken går eller behöver definieras i ord. Det är därför det finns oräkneliga dikter och sånger, som försöker fånga kärlekens väsen. Kärleken definieras i och genom sig själv. Den helt enkelt är vad den är. Alla människor känner igen den sanna, äkta kärleken, när de möter den. Kärleken går alltid hand i hand med sanningen! Obs: i föreliggande artikel talar jag inte om erotisk kärlek utan om något mycket, mycket större – människokärlek och kärlek till allt levande.

Sanning: Det som är sant. Såsom det i själva verket är. Det som stämmer med fakta och är kompatibelt med verkligheten och med helheten. Obs: Enskilda, isolerade fakta (som är sanna i sig) kan leda bort från sanningen, om man bortser från helheten. Och obs: Sanning definieras inte av Aftonbladet eller Södertörns Högskola eller ideologi etc, utan av verkligheten. Dvs, den objektiva, autonomt existerande verklighet, som människan har att böja sig under (att det sedan finns saker där människan kan bestämma, t ex om vi skall ha höger- eller vänstertrafik, är irrelevant för föreliggande diskussion).

Rättfärdighet: Viljan och strävan efter att utifrån sanningen och kärleken minska lidandet och skapa en rättvis och god värld (dvs i det kristna perspektivet, att göra Guds vilja).

Intelligens: Förmågan att resonera logiskt, språkförståelse och förmågan att se mönster i det man observerar. Logiken kan leda hur fel som helst, eftersom den definitionsmässigt alltid utgår från icke logiskt bevisbara premisser, dvs ytterst utgår från mänskliga åsikter och omdömen (detta gäller även naturvetenskapens grund). Högt intelligenta människor, som bygger sin världsbild på enbart logik, riskerar att hamna i bisarra ideologier, eftersom deras intelligens gör dem mer sårbara för "tankevirus" än normala människor, ungefär som att ett mer komplicerat och kapabelt datorprogram normalt är mer sårbart för datavirus än ett enklare program (läs mer om detta här)

Vishet: Att lägga sin intelligens i sanningens och rättfärdighetens tjänst. Vishet är alltid kopplad till objektiv och relevant sanning, ödmjukhet, kärlek och erfarenhet. Visheten hjälper den intelligente att välja rätt utgångspunkt (premiss) för sina logiska resonemang. Utan vishet är den intelligente blind och hans logiska beviskedjor blir ett meningslöst famlande i mörkret. Utan vishet är intelligens en tämligen oanvändbar egenskap (utom i mycket begränsade situationer, som t ex i den rena matematikens värld).

Ideologi: Detta får man genom en symbios av idioti och logik (ett bättre ord vore kanske idiotologik). Enbart idioti stöter bort de flesta. Enbart logik är för de flesta sterilt tråkigt och attraherar inte skaror. Men en förförisk idioti kombinerad med logik (helst då en enkel, förförisk logik, som gör att människor känner sig smarta och utvalda) är ett framgångsrikt recept. Och intelligenta människor faller lättare i fällan än "vanliga" människor. Smarta människor kan nämligen, som antytts ovan, med framgång tro på egendomliga och idiotiska saker, eftersom de är skickliga på att försvara åsikter de kommit fram till utifrån icke-smarta bevekelsegrunder (hur absurda och motsägelsefulla dessa åsikter än må vara).

 

Några utkast till tankar om ovanstående definitioner under drickande av kaffe och en Perna de Pau (träben) hos O Pirate (Piraten) på Praça dos Restauradores i Lisboa:
(tankar som förhoppningsvis kan utvecklas till mer genomtänkta tankar så småningom)



Sanningen kräver rättfärdiga och kärleksfulla människor för att skapa en bättre värld. Sanning utan rättfärdighet och kärlek leder vilse. Och rättfärdighet finns inte utan sanning. Rättfärdigheten behöver sanningen som sjökort och kärleken som kompass. Sanning, rättfärdighet och kärlek utgör således en oupplöslig enhet, där alla tre är kopplade till och förutsätter varandra.

Den som inte aktivt väljer sanningens väg, väljer (vare sig han/hon är medveten om det eller ej) lögnens väg. Det finns ingen tredje väg! En ond människa kan t o m ljuga när hon talar sanning (genom att hon utelämnar vissa viktiga detaljer, skapar hon en perverterad bild av verkligheten – våra journalister är experter på detta, t ex när de skildrar det som händer i Mellanöstern).

Intelligens i sig kan inte hjälpa oss. För att intelligensen skall vara en god och konstruktiv kraft, måste den utgå från sanning och rättfärdighet och kärlek. Detta kallas, som sägs ovan, vishet! Intelligens utan sanning och rättfärdighet och kärlek kallar jag "dummeligens".

Kärlek utan sanning och rättfärdighet existerar inte. Det handlar i så fall inte om kärlek, utan om en pervers kopia av kärlek, där den äkta varan reducerats till en i grunden egoistisk, sötsliskig sirap, som möjligen sänder varma vågor av vällust genom våra kroppar, men som inte åstadkommer någonting av bestående värde. Denna perversa kopia av kärlek övergår sakta men säkert i kärlekens absoluta motsats – likgiltighet.

Kristendomens entydiga budskap är att kärlek och medmänsklighet är kopplat till handling i första hand, och inte till ord och känslor (det senare är sekundärt). Jesus säger inte en enda gång i Evangelierna till någon människa att han han älskar denne. Men genom sina handlingar visar han sin kärlek.

Sanning och rättfärdighet utan kärlek riskerar att leda till ett iskallt förtryckarsystem (dvs även om en ideologi kan bygga på sanning, och en längtan efter rättvisa, slutar det med ofattbart förtryck om kärleken saknas – som i Sovjet).

Humanism utan sanning och rättfärdighet och kärlek blir destruktiv och ansvarslös och övergår sakta men säkert till sin egen motsats, inhumanism eller med andra ord ondska. Något som blir alltmer tydligt i Västvärlden, där humanismen förvisso är ett modeord, och där i stort sett alla människor påstår sig vara stora humanister, men där sanning och rättfärdighet till stora delar lyser med sin frånvaro, och där den äkta kärleken alltmer kallnat.

Kapitalism utan sanning och rättfärdighet blir enbart egoism och leder till destruktivitet, och skapar i längden lidande och fattigdom (bortsett från att några få blir ofattbart rika) i stället för ekonomiskt välstånd för ett helt land. Den ekonomiska vishet, som många företagsledare och politiker hade för 50 år sedan, och som byggde vår välfärd, har idag ersatts med bakslughet och listighet. Många av dagens toppdirektörer är vår tids motsvarighet till 1700-talets pirater och stråtrövare. Skattkammarön har bara ersatts av det schweiziska kontot (skattkartan har blivit ett kontonummer i en bank), och värjan eller pistolen av iPaden eller smartphonen.

Djävulen utgår från människans godhet och förvrider, i små, nästan omärkbara steg, människans perspektiv så att det som från början var tänkt som något bra blir en del av hans onda planer (stjäla,slakta och förgöra).

Djävulen utgår alltid från faktiska missförhållanden (förtryck, fattigdom etc), dvs sanning, och utnyttjar sedan människans, av Gud givna vilja att göra gott, för att skapa ett helvete redan här på jorden (t ex marxismen). Det är bara möjligt att missbruka människans inneboende godhet om människan lever i lögn och orättfärdighet. Att knyta an till människans godhet är oerhört mycket mer effektivt än att koppla till människans onda sidor. I det senare fallet skulle Djävulen bara få några få, djupt perverterade individer med sig. Nu får han skaror och åter skaror! Miljoner! Ja, miljarder! Alla vill vi ju vara goda. Och alla vill vi att andra människor skall se hur ofattbart goda vi är (detta är en fälla som tyvärr alltför många kristna faller i – problemet är att de inte utgår från vad Bibeln menar med godhet utan de köper i stället Aftonbladets godhetsdefinition)!

Ovanstående visar hur viktigt det är att vara grundad i sanning och rättfärdighet och kärlek (alla tre behövs). Ett samhälle, vars politiker, journalister och "elit" inte lever i sanning och rättfärdighet och kärlek, är dömt att falla sönder och på sikt gå under. I Sverige har sanning i hög grad ersatts av en offentlig lögn, där media och kulturelit och politiker skapar en falsk verklighet som har föga med den fysiska verkligheten att göra.

Avsaknad av sanning och rättfärdighet leder till förblindelse (man ser inte klart och väljer fel väg). Avsaknaden av sanning och rättfärdighet gör att man svårligen kan byta spår och bryta den onda utvecklingen, och man cementeras i den destruktiva väg man valt. Förblindelsen leder så till förhärdelse (om man inte böjer knä för sanningen och väljer rättfärdighetens väg). För många människor är det i stort sett omöjligt att bryta förhärdelsen. Och förhärdelsen gör att undergången blir nästan 100-procentigt säker.

Detta är precis vad vi ser i Västvärlden idag. Både i samhället i stort och inom alltför stora delar av kristenheten. Dagens sanslösa, destruktiva invandringspolitik är kanske det mest tydliga exemplet, där Västvärldens intellektuella (journalister, politiker, kulturelit) firar sanslösa orgier i den ultimata "godheten", definierad utifrån ateistisk ideologi, utan koppling till sanning och rättfärdighet och kärlek. På så sätt förstör man sina egna länder och sina egna barns framtid och kommer på 50 år att förvandla Europa till en försmak av Helvetet!

Det var i princip samma sak, som gjorde att Tysklands och Japans undergång och Andra Världskrigets fasor (50 miljoner döda och stora delar av Europa, Bortre Asien etc ödelagt) i stort sett var ofrånkomliga redan 1934 (större delen av dåtidens tyska kristenhet sov sött eller ställde sig aktivt och villigt i Hitlers tjänst i stället för att gå in i bön och fasta mot detta onda monster). Tyskarna var inte grundade i sanning och rättfärdighet utan i mänsklig ideologi. Få människor i Europa insåg 1934 vart Tyskland var på väg. Churchill var en av dessa, alltför få, få. Han var därför (självklart) hatad, förlöjligad och idiotförklarad av stora delar av 1930-talets brittiska kulturelit (samma sak gällde givetvis också delar av den svenska kultureliten – 1939 kallades Churchill t ex "krigshetsare" i Örebrokuriren efter att han vägrat acceptera Hitlers anfall på Polen).

Den självgoda människan stoltserar med sin egendefinierade godhet och framställer t ex barnamord som ett uttryck för en enorm, närmast oändlig godhet (under mantrat "det ofödda barnets rätt att födas önskad" – jag föddes själv synnerligen oönskad, men är ändå glad att jag fick chansen att prova på livet) samtidigt som kristna barnmorskor, som inte vill delta i barnamord, i media framställs som ondskans hantlangare. Ett uttryck för vår tids stora ondska är att Sverige är ett av de få länder i Europa som inte har samvetsfrihet för vårdpersonal. T o m Nazityskland hade samvetsfrihet. Den som inte inte ville delta i massarkebuseringar eller i Förintelsen fick förflyttning eller slapp deltaga (beroende på omständigheterna), utan att på något sätt straffas.

Ondskan är alltid hycklande. Samtidigt som Sverige (och hela EU i princip) övergett miljoner svältande, lidande, döende barn i Sydamerika, Afrika och Asien, öser vi obegränsat med pengar över några tusen s k ensamkommande flyktingbarn, som varken är barn eller ensamkommande eller flyktingar i egentlig mening. Våra politiker vet att minst 70 procent av denna grupp är över 18, men väljer ändå att blunda i sin oändliga godhet (det blir minst 500 godhetspoäng extra för detta). Och det tycks inte finnas någon som helst gräns för hur mycket pengar denna grupp får kosta. Samtidigt som gamlingar i Sverige får det allt sämre med motiveringen att det inte finns tillräckligt med pengar.

Sjukvård, skola, järnvägar, äldrevård, försvar... Allt skall sparas på! Och sparas mer och mer för varje år. Samtidigt som det, som sagt, inte tycks finnas några som helst spärrar för hur mycket de ensamkommande får kosta. Och samtidigt som våra ledande politiker gång på gång har utnämnt Sverige till en humanitär stormakt. Detta är hyckleri i den högre skolan. Jag tycker Reinfeldt, Fridolin, Löfven och de andra godhetsapostlarna skulle åka till Afrika och sedan titta de svältande barnen i ögonen och säga, "Jo men ni förstår, eftersom vi är en humanitär stormakt så betalar vi mycket hellre 5 000 kr om dagen till en 25-årig manlig muslim (som säger att han är 17) och som betalat 100 000 kr för att ta sig till Sverige, än vi ger 7 kr om dagen till er. Ni har ju inte ens råd att betala 100 000 kr för att ta er Sverige, och är ni så värdelösa så får ni skylla er själva. Och speciellt vill vi inte ge något till kristna barn. Så svält ihjäl bara! Vi struntar fullständigt i er." Självklart skulle Reinfeldt et al förneka att de har denna människosyn, men deras handlingar och inte deras ord bevisar var de står. På frukten känner man trädet!

Jag kan f ö nämna att jag hittills inte har träffat på eller hört talas om någon enda ensamkommande som inte fått en iPhone 6S inom ett par månader efter att han (det är ju så gott som alltid en han) kommit till Sverige (det finns säkert undantag, men jag har inte hört talas om något). Det är sann godhet, det. Eller hur? Tyvärr är det en selektiv godhet, som har föga med sanning och rättfärdighet, och verklig kärlek att göra. Dvs i själva verket är det vidrig ondska, förklädd till godhet. En falsk godhet som bygger på lögn, orättfärdighet och likgiltighet! Hyckleri av värsta slag!

Bland människor jag beundrar finns George Orwell (som bl a skrev Djurfarmen och 1984). Denne var till en början socialist och deltog i spanska inbördeskriget, där han blev svårt sårad. Efter att med egna ögon ha sett hur stalinisterna betedde sig under detta krig (genom förtryck och massavrättningar försökte de ta över den socialistiska sidan) tog Orwell avstånd från alla ideologier och kände under resten av sitt liv stark avsmak inför de intellektuella, som han betraktade som mindre hederliga och mindre ärliga än "vanliga" människor (jag är helt inne på Orwells linje). Den brittiske historikern Paul Johnson skriver i sin bok Intellectuals (sid 310), "Intellektuella, vilka har sin huvudsakliga solidaritet gentemot sin egen klass, har sedan lång tid tillbaka insett att han (Orwell) är deras fiende". Orwell såg rakt igenom de intellektuella och deras falskhet. Han såg hur de använde sin intelligens och sina kunskaper, inte för att ödmjukt, utifrån sanningen, förstå världen och utifrån denna förståelse försöka skapa en bättre värld med respekt för andra människor och deras åsikter, utan för att genom manipulation och bedrägeri skaffa sig makt och inflytande och bli beundrade (av framför allt de andra intellektuella).

Den förblindade, förhärdade människan hatar alltid den som lever i kärlek, sanning och rättfärdighet. Därför ylade folkmassan i Jerusalem för 2000 år sedan hatiskt, "Korsfäst! Korsfäst!" George Orwell skrev vid ett tillfälle, "Ju längre ett samhälle kommer ifrån sanningen, desto mer kommer detta samhälle att hata dem som säger sanningen." Detta gällde för 2000 år sedan och det gäller än idag!