torsdag 14 april 2011

Korset är en dårskap för vårt intellekt

I Världen idag den 11/4 2011 kunde man läsa ”Präst anmäld – vill få bort predikan om synd”. Man anspelar på prästen Ulla Karlsson, som i en debattartikel på Kyrkans tidnings webbplats bl a skrivit:
Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor.

Tanken att Jesus dog på korset för ”våra synders skull”, att ”han har betalat skulden med sitt eget blod”, är motbjudande och bortom allt sunt förnuft och rimlighet i en modern tillvaro. Att man från akademiskt håll fortsätter att hävda detta är för mig en gåta.

Det är ju fantastiskt! Äntligen någon som verkligen förstår vad Bibeln vill säga oss. Ulla Karlsson hävdar att ”hela försoningsläran är orimlig” och inte hör hemma ”i modern tid, bland upplysta människor”. Hon skriver också att den kristna läran att Jesus dog på korset för våra synders skull, och att det är genom sitt eget blod han har betalat skulden, är en tanke som är ”motbjudande och bortom allt sunt förnuft och rimlighet i en modern tillvaro”. Underbart! Det var länge sedan jag hörde så rak och bibeltrogen och sann undervisning. Bibeln säger nämligen precis samma sak som Ulla Karlsson. I 1 Kor 1:18-29 läser vi:

Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.
Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner.
Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap?
Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror.
Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom.
Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet.
Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.
Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt.
Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.

Korset och hela försoningsläran är en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna säger Paulus. Judarna symboliserar här den religiösa traditionen, där mänskliga traditioner blivit viktigare än Guds eget, direkta tilltal till människan (genom sin egen son, Jesus Kristus). Grekerna symboliserar den intellektuella människan, som bedömer allting utifrån sitt förnuft och vilken definitionsmässigt avfärdar allt som förnuftet inte kan förstå såsom varande falskt eller meningslöst. Traditionen reagerar ofta med vrede och raseri mot allt som ifrågasätter den, medan intellektet reagerar med förlöjligande och förakt mot allt som intellektet inte kan förstå.

Precis som Ulla Karlsson skriver, så är försoningsläran och allt tal om Jesu blod en dårskap – för vårt intellekt (och då också för Ullas och även mitt intellekt). Det är därför som Jesus säger i Mk 10:15 ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in". Det Jesus talar om här är barnets öppna sinne och att barnet inte styrs av förutfattade meningar. Detta till skillnad från den intellektuella människan, som redan på förhand, utifrån sitt intellekt, har bestämt sig för vad som kan vara sant. Därmed upphöjer han sitt intellekt till normen för vad som är möjligt och sant. Och begränsar därmed sig själv och sin förmåga att förstå den totala verkligheten. Det finns inte någon som helst logisk grund för en sådan tilltro till människans intellekt. Speciellt inte om människan, vilket de flesta intellektuella människor anser, till hundra procent är resultatet av en blind evolution, styrd av slumpmutationer i kombination med naturlagar. Evolutionen optimerar vår förmåga att överleva i realtid och kan inte planera för framtiden. Evolutionen selekterar vårt beteende och inte våra tankar (jag skriver mer om detta intressanta ämne på min hemsida). Därför finns ingenting som säger att våra tankar är sanna i någon absolut mening. Francis Crick, som tillsammans med James Watson upptäckte DNA-spiralens kemiska struktur, skriver i boken The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search For The Soul (Charles Scribner's Sons, 1994):
Våra högt utvecklade hjärnor utvecklades, när allt kommer omkring, inte under trycket att upptäcka vetenskapliga sanningar, utan enbart för att göra oss tillräckligt smarta för att överleva och efterlämna avkomma (sid 262)

Däremot, om människan är skapad till Skaparens avbild (vilket Bibeln säger), finns skäl att tro att vi fått en förmåga att förstå saker som kanske inte är nödvändiga för vår överlevnad. Ulla Karlsson, som är präst, tror förhoppningsvis på Gud (fast säker kan man inte vara – och frågan är dessutom, vilken Gud tror hon på?). Det innebär att hon i så fall har skäl att tro på sin förmåga att förstå. Bibeln säger dock väldigt klart att människan inte kan förstå allt. I Jes 55:9 säger Gud genom profeten Jesaja, ” Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar”.

Endast den andliga människan kan förstå andliga sanningar. Genom intellektet kan vi bara förstå en begränsad del av den totala verkligheten – den del som kan analyseras och förklaras med vetenskapens metoder. Intellektet är bara en liten, fast förvisso mycket viktig, del av vårt förstånd (jag nedvärderar inte intellektet, det är de intellektuella som övervärderar det). Översatt till musikens värld kan man säga att intellektet svarar mot att ha ett bra gehör. Ett bra gehör är nödvändigt för den som sjunger eller spelar violin (och många andra instrument, där man skapar tonen själv). Men ett bra gehör är bara en liten del av vad det innebär att vara musikalisk. Det finns sångare som sjunger klockrent men inte på något sätt berör publiken, vilken sitter och halvsover och bara hoppas att det skall ta slut snart. Sedan finns det andra sångare, som kanske till och med sjunger falskt ibland, men som ändå berör människor på djupet och framkallar tårar och starka känlsoupplevelser (som ju är konstens verkliga uppgift). Jag såg en gång följande ”definition” av sann konst på en konstutställning:
Konst bör leda till omvändelse i den meningen att vi – som betraktare – grips – får nya tankar och upplever oss själva som rena och fräscha och kommer vidare i vår uppfattning om världen, livet.

Det finns givetvis mer att säga om sann konst men jag tycker ändå ovanstående säger viktiga saker som är värda att fundera över. Med konst innefattar jag inte bara musik och målning utan alla andra konstformer.

Vad sann musikalitet innebär är svårt att sätta fingret på. Men en sak är säker, en dator som mekaniskt ”sjunger” en operaaria med absolut tonträffning, är lika upphetsande som att höra Sjörapporten. På samma sätt är tankarna hos en människa som begränsat sig till att enbart styras av sitt intellekt, lika sterila och ointressanta som tankarna hos en byråkrat på Skolverket. Visst kan Sjörapporten vara intressant för den som skall bege sig ut på havet, på samma sätt som tankarna hos en byråkrat på Skolverket kan vara intressanta för andra byråkrater på Skolverket. Men, att begränsa sitt tänkande till enbart logik och mätbara observationer, ger en lika bra bild av verkligheten som att i stället för att köpa en havskryssare och göra härliga sommarseglingar med familjen, enbart sitta hemma och lyssna på Sjörapporten.

Genom att vilja ta bort allt tal om försoning, synd, skuld etc sällar sig Ulla Karlsson till de intellektuella människornas sorgliga skara, för vilka en kemisk och fysisk analys av färgerna i van Goghs tavlor, utgör en fullständig representation av dessa, och där inget mer finns att tillägga. Det Ulla Karlsson skriver är helt i enlighet med det Paulus säger ovan. För den intellektuella människan är korset en dårskap. Men genom att sälla sig till denna skara, visar Ulla Karlsson att hon inte är en Guds präst. Genom att avfärda allt hon inte kan förstå, upphöjer hon sitt intellekt till det högsta i Universum. ”Det jag inte kan förstå, kan helt enkelt inte existera!!!”, säger hon stolt och sätter sig därmed över Gud. Bibeln berättar om en ängel som greps av samma hybris. Den ängeln heter Lucifer, men kallas ofta Djävulen. Nu vill jag inte på något sätt jämställa Ulla Karlsson med Lucifer. Jag misstänker att den främsta drivkraften bakom Ulla Karlssons slutsatser är viljan att vara politiskt korrekt. Och bristande förståelse för Bibeln.

Paulus skriver i sitt brev till Titus (3:1-4):
Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider.
Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa,
kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda,
falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!

Högmod är en svår synd, medan ödmjukhet är något som behagar Gud. Att sätta sitt eget intellekt, och vad som är politiskt korrekt, över Guds Ord är högmod i högsta potens. För att göra det hela än värre förnekar Ulla Karlsson indirekt ondskans existens genom det hon skriver. Synd och skuld och försoning har med ondskan att göra. Synd är ett uttryck för ondskan och detta måste sonas. Förnekar man behovet av försoning, förnekar man också existensen av ondskan. Kanske borde Ulla Karlsson göra ett besök i Auschwitz eller läsa lite på min hemsida om Förintelsen (se länk i höger spalt på min blogg). För mig är det obegripligt hur någon som känner till Förintelsen (vilket Ulla Karlsson givetvis gör), samtidigt kan förneka att det finns ondska.

För någon vecka sedan kunde man i flera media läsa om en dansk överläkare, Olav Björn Petersen, som hade berättat om hur sent aborterade foster levde när de föddes fram och sedan lämnades att dö, och att detta skedde i vart tionde fall av sena aborter. I en artikel i Världen idag den 6/4 2011 kunde man läsa följande:
”Den lilla flickan hade puls i navelsträngen, fäktade med armar och ben, och henne lilla hjärta bankade i hennes bröst. Dunk, dunk, dunk. Snabbt men hårt och rytmiskt. Hon utstötte ett litet vinande ljud. Lungorna är inte färdigutvecklade i vecka 22, så hon kunde inte vråla” [enligt barnmorskans (som är anonym annars skulle hon få sparken) berättelse].

Barnmorskan agerar reflexmässigt. Hon skramlar med några instrument för att dränka ljudet från flickan så att mamman inte upptäcker något.
Barnmorskan följde sin magkänsla och svepte in den lilla flickan i en filt och gömde henne i sköljrummet, där hon lade henne på ett metallbord och gick igen. Där fick flickan ligga döende helt ensam.

I artikeln berättas sedan hur barnmorskan var helt förstörd efteråt.
”I det lilla sköljrummet, bland smutsiga handdukar och instrument, höll hon en liten ceremoni. Någon måste visa någon känsla för det lilla barn som mamma valt bort. Solveig [fingerat namn] tog hand- och fotavtryck av den lilla flickan, satte på henne en tygblöja och döpte henne, Signe” skriver Extrabladet [artikeln i Världen idag bygger på en artikel i danska Extrabladet].

”Hon visste inte hur hon skulle agera och ringde sin överordnade för att fråga om hon kunde hjälpa den döende flickan att inte lida. Men det var inget hon kunde göra. Hon tog upp flickan och gick in i en tom sal. Där höll hon flickan till bröstet och sjöng några stilla barnvisor i mörkret. Strax före klockan tre på natten, två timmar efter att hon kom till världen, gav hennes lilla kropp upp” berättar tidningen.

Om inte detta är ondska, vad är då ondska? När jag läste detta grät jag. Över flickans tragiska öde men också över människans ondska (jag inkluderar mig själv här). Det finns ingen som helst skillnad mellan Förintelsen och den här typen av sena aborter (och egentligen de allra flesta aborter – väldigt få aborter handlar om att moderns liv är i fara om graviditeten fortskrider, graviditet efter våldtäkt och liknande). Samma vidriga, helvetiska ondska. Och samtidigt slår sig abortens förkämpar för bröstet och skryter över sin egen godhet (precis som Adolf Eichmann – Förintelsens arkitekt). Samtidigt som de anklagar abortmotståndarna för kärlekslöshet och att vara onda.

Men säger någon, ”Förintelsen handlade ju om helt andra siffror. Du talar om några hundra aborter i Danmark. Förintelsen handlade om 6 miljoner eller fler offer.” Fel! Fel! Fel! Enligt Wikipedia så görs över 40 miljoner aborter per år i världen (jodå jag inser att situationen är annorlunda i tredje världen, men det jag talar om här är framför allt aborterna i den rika Västvärlden). Dvs, det handlar om ett ofattbart massmord, som definitivt inte behagar Gud.
Det är en sak jag känner att jag måste dela med er alla. Det största hotet mot freden i dag är det oskyldiga, ofödda barnets rop. För om en mor kan döda sitt eget barn i sitt eget sköte, hur mycket mer kan då inte du och jag döda varandra?
(Moder Théresa, när hon tog emot Nobels fredspris 1979)

Att förneka existensen av ondska tycks mig som den ultimata dårskapen. Om Ulla Karlsson, som uppenbarligen förnekar själva grunden för den kristna tron, får vara kvar som präst (hon är anmäld till Västerås stifts domkapitel), visar det att Svenska Kyrkans ledning, i så fall, nu definitivt lämnat den kristna tron.