Jimmy ringer mig för att försäkra sig om att jag möter honom på avtalad plats. Jag bekräftar att jag dyker upp på uppgjord tid. Han vill inte gå ensam när det är som det är. Det är bättre att vi är två.
Inte förrän vi kommit några meter in på Raul Wallenbergs torg, och det är tung bevakning omkring oss, och alla andra som kommit för att visa sitt stöd för Israel, vågar han låta Davidsstjärnan hänga utanför tröjan i stället för under tröjan. Inte förrän vi är där med ridande polis som skydd vågar han ta bort kassen som är virad runt den israeliska flaggan.
Bara i skyddet av ett säkerhetspådrag kan han känna sig fri och visa sitt stöd för judendomen och för Israel. Bara då känner han sig trygg. Ingen som kan slå, ingen som kan kasta saker och motdemonstranterna är så pass långt borta att orden som rasar från åsiktsmotståndarna inte biter och inte gör ont.
Något mycket märkligt håller på att hända i Sverige, det land som gör anspråk på att vara yttrandefrihetens, åsiktsfrihetens, jämlikhetens och trygghetens fäste på planeten Jorden. Och där det är absolut förbjudet att kränka människor. Palestinavänner och palestinier kan fritt framföra sina åsikter, påstå precis vad som helst om Israel, och demonstrera bäst de vill utan risk för att bli attackerade. Israelvänner, som vill uttrycka sitt stöd för Israels rätt att existera, måste ha stark poliseskort för att kunna genomföra en demonstration. I Malmö, januari 2009, skulle man genomföra en fredlig demonstration för Israel. Trots ett massivt polisuppbåd blev attackerna mot demonstrationen så kraftiga – ägg, flaskor och raketer haglade över demonstranterna – att poliserna kände sig tvingade att stoppa demonstrationen. Att vissa aggressiva grupperingar kan hindra sina meningsmotståndare att fritt uttrycka sina åsikter, utgör ett stort hot mot demokratin och en skam för vårt land.
Federley berättar också i sin artikel om när man i maj 2008 skulle högtidlighålla Israels 60-årsjubileum i Synagogan i Stockholm för att sedan gå på fest i den intilliggande restaurang Berns.
Eftersom vi firar är stämningen bra. Deltagarna är glada och det hörs skratt på vägen ut ur synagogan. Direkt utanför synagogan blir vi dock stoppade och kan inte ta till vänster för att komma ut på vägen och gå mot Berns entré. Av säkerhetsskäl får vi gå till höger i den i och för sig vackra gången mellan synagogan och Berns. Stämningen blir tryckt och jag vet inte vad jag ska säga.
Jag ser att några av dem jag känner igen, som överlevt Förintelsen, återigen får gå bakvägen till fest. Längs gången finns en stenvägg med namn över en del av dem som inte överlevde och det känns som om historien upprepar sig. De som en gång överlevde historiens värsta brott får med de ickeöverlevandes namn som inramning åter gå bakvägen för att komma in i samhällets fina salonger.
Det sorgligaste av allt är att jag inte hör någon klaga. Stämningen blir tyngre, kanske av respekt för de namn som påminner oss om fasorna under andra världskriget. Men ingen ställer sig upp och skriker av hjärtats lust:
- Jag vägrar låta detta hända!
Dagarna efter letar jag i tidningarna av två skäl; dels för att se vad de skrev om själva festen men också för att se vad de skriver om de enorma övergrepp vi tillåter ske på Sveriges judar. Jag ser någon liten notis om firandet. Inget skrivs om hanteringen av gästerna. Det slår mig att tystnanden är lika talande som den avsaknad av protester jag hörde från de församlade. Detta är deras vardag och har blivit så naturligt att de själva inte reflekterar över det.
Lika tyst är det när den judiska begravningsplatsen skändas eller när judiska barn i Göteborg får rekommendationen att ta av sig Davidsstjärnan för att slippa obehag.
Så långt har den nya tidens antisemitism fått gå i Sverige och fortfarande säger ingen ifrån. Näst intill ingen skriver om det. En bidragande orsak är säkert att många antisemiter i vårt land är muslimer (ja de flesta muslimer är antisemiter vågar jag påstå) och muslimer får inte kritiseras. Våra politiker tiger mangrant. Dessa fjäskande fegisar vågar inte stå för någonting i stort sett (det finns givetvis undantag, Annelie Enochsson i Kd, Federley som skrivit ovanstående, och några andra).
Sverige lever mycket farligt. Förlorar vi rätten att offentligt stå upp för Israel kommer vi snart att förlora rätten att överhuvudtaget uttrycka våra åsikter. I ett land, som låter sig skrämmas till tystnad av vissa aggressiva grupperingar, lever demokratin farligt.
Det är närmast ofattbart att svenskar inte ser vad som håller på att ske. Och att media till stora delar tystar ner detta. Undantag finns, förutom vissa kristna tidningar så har Sydsvenska Dagbladet (plus några tidningar till) faktiskt i flera artiklar tagit upp problemet med den svenska antisemitismen. De media som skriver om överfall och trakasserier av judar i vårt land, nämner ibland att antisemitism är vanlig bland invandrare från Mellanöstern. Men man kopplar aldrig detta till islam, vilket är anmärkningsvärt. Både Koranen och hadítherna och sharíalagen angriper judarna på det mest fruktansvärda sätt och uppmanar också till våld mot judar och även kristna. Att inte nämna islam i samband med vissa invandrargruppers trakasserier av judar, är lika märkligt som det vore att inte nämna nazismen i samband med Förintelsen.
Det israelhat, som förutom hos de flesta muslimska invandrare, finns hos alltför många svenskar, och som media (när det gäller de infödda svenskarna) till stora delar skapat genom sin oerhört vinklade rapportering från Mellanöstern, gör att ingen eller få svenskar vill se vad som håller på att hända. Kanske tycker många svenskar att det inte spelar så stor roll om man får uttrycka stöd för Israel. Det är ju ett så ondskefullt land att ingen anständig person ändå skulle vilja stödja dem. Men ger man efter för demokratins fiender, kommer snart yttrandefriheten att urholkas än mer. Vi behöver bara tänka på Lars Vilks föreläsning vid Uppsala Universitet, som stoppades av ursinniga muslimer. Något som är mycket olycksbådande. Nu har visserligen Uppsala Universitet sagt att man tänker ordna ytterligare en föreläsning med Vilks, men det tror jag inte på förrän jag får se det.
Att judar idag måste smyga med att de är judar är en skam för vårt land. I Österrike, som har ett mörkt förflutet när det gäller antisemitism, ser man idag många ortodoxa judar med sina korkskruvslockar etc på gatorna. Samma sak i Canada. Ja samma sak i många, många andra länder där judar kan bejaka sin judiska identitet utan att riskera trakasserier eller till och med misshandel. I Sverige vore det antagligen livsfarligt för en ortodox jude att ta en promenad i Malmö eller Göteborg en sen kväll.
Vad är det då för människor som attackerar proisraeliska demonstrationer? Ja dels är det svenska s k Palestinavänner. De borde få mycket stränga straff, eftersom de hotar vår demokrati. Resten är till största delen palestinska och andra muslimska invandrare. Dessa människor är så gott som uteslutande flyktingar (dvs de har kommit hit uppbärande flyktingstatus som asylskäl), som menar sig ha flytt från förtryck. Med vad rätt hindrar dessa ”flyktingar” människor i Sverige, det land som välvilligt tagit emot dem, att fritt uttrycka sina åsikter? Med ingen rätt alls!!!
Den förtryckte har således själv blivit förtryckare. Jag menar att dessa människor omedelbart skulle sparkas ut från vårt land. Och har de fått svenskt medborgarskap skulle det tas ifrån dem. De har inget här att göra. Ställer de inte upp på vår demokrati, bör de åka tillbaka dit där de kommer ifrån. Som jag gång på gång har påpekat i bloggar, så har detta ingenting med rasism eller invandrarhat att göra. Jag anser att Sverige har möjlighet att ta emot flyktingar och ge dem en fristad. Och att vi också skall göra detta inom rimliga gränser (precis som vi kan och skall hjälpa fattiga länder på olika sätt för att lindra nöd och lidande och skapa förutsättningar för en ökande levnadsstandard i dessa länder). Men då talar jag om verkliga flyktingar, som är tacksamma för att ha fått skydd och tagits om hand i vårt land. Som t ex flyktingar från Latinamerikanska länder som Chile, Colombia, Kuba etc, syrianer och assyrier som flytt från muslimskt förtryck i Mellanöstern, Turkiet etc. Människor som kommer hit och försöker omforma vårt samhälle med icke-demokratiska medel, skall däremot inte vara välkomna här. De skall få tydliga signaler att detta inte accepteras.
På SVT Text kunde man idag den 30/7 2010 läsa följande:
Sarkozy [Frankrikes president] hotar upphäva medborgarskap
Under ett tal i dag varnade den franske presidenten Nicolas Sarkozy för att staten ska upphäva utlandsfödda brottslingars franska medborgarskap.
Staden Grenoble har skakats av våldsamma kravaller de senaste veckorna och flera poliser har dödshotats. "Personer av utländsk härkomst som hotar en polisman måste kunna tas ifrån sitt medborgarskap", sa Sarkozy.
Och jag håller med honom och skäms inte ett dugg för det! Att ha muslimska grupper (som det huvudsakligen handlar om) i landet som hotar vår demokrati och som kräver att få leva utanför svensk lag, kommer att ge upphov till ett växande invandrarhat, oavsett hur mycket media försöker vitmåla islam. Alla invandrare är inte goda, precis som att alla svenskar inte är goda. Men den som är född här har rätt att bo i detta land (födslorätt), rätt att få pension etc. Bryter de lagen skall de straffas, men kan inte utvisas från landet på grund av sin födslorätt. Människor som kommer hit från andra länder har inte någon automatisk rätt att bo här eller att få pension, precis som att jag inte har någon automatisk rätt att bo i USA eller Saudiarabien. Skulle jag flytta till USA eller något muslimskt land (och få tillstånd att bo där) skulle jag inte få ett öre i vare sig pension eller sjuklön etc (om jag inte arbetat och betalat skatt där). Det är inte alls självklart att man kan komma till ett annat land och få fulla sociala förmåner utan att på något sätt ha bidragit till samhällets ekonomi. Kort sagt, kommer man till ett annat land, kan man på nåder få slå sig ner där (men man kan inte kräva att få bo där), under förutsättning att man fullt ut accepterar landets lagar och kultur (självklart kan man i viss mån leva efter sin egen kultur, men inte så att detta på något sätt begränsar landets ursprungliga befolkning).
Människor som kommer hit och inte accepterar de lagar som finns i Sverige har ingenting här att göra. När de blivit medborgare kan de, precis som alla andra, arbeta politiskt för att ändra lagar de tycker är felaktiga. Men om de med våld försöker tilltvinga sig rättigheter, så skall de omedelbart slängas ut. Direkt. Pang bom!
Om någon ringer på din dörr, kan du välja att släppa in den personen. Du kan välja att bjuda vederbörande på mat och även logi. Ja du kan välja att också försörja personen i fråga. Men denne har inte rätt att kräva detta. Däremot har du rätt att kräva att den person du tagit hand om skall vara tacksam. Ännu mindre har personen i fråga rätt att ta över ditt hem och bestämma vad du får säga och tycka. Försöker någon göra detta, slänger man ut vederbörande och klarar man inte av det själv, så ringer man efter polisen. Och när polisen kommer så slänger de inte ut dig, utan inkräktaren. Du har rätt att bo i din lägenhet och du kan tillåta gäster att göra det. En inkräktare har emellertid inte rätt att bo i din lägenhet och äta din mat. Det är vanligt sunt förnuft och så självklart att endast en intellektuell person (i ordets sämsta bemärkelse) skulle kunna anse något annat.
Så fort man säger det jag säger ovan så skriker människor, ”Rasist, rasist, invandrarhatare! Sverigedemokrat! Nazist!” Fel! Jag är inte rasist och definitivt inte nazist (snarare är de människor, som förnekar Förintelsen och kastar sten på proisraeliska demonstrationer, nazister). Och jag är inte invandrarhatare. Flera av mina bästa vänner är invandrare. De invandrare, som försöker ta över vår demokrati och begränsa vår yttrandefrihet, skall slängas ut, inte för att de är invandrare eller araber eller vad de nu är, utan för att de är skitstövlar (ursäkta uttrycket, men jag tycker faktiskt att det är relevant här).
Ett samhälle, vilket släpper in människor som sedan arbetar på att omstörta detta samhälle, och som dessutom tillåter denna verksamhet att fortgå utan att agera, är dömt att gå under. Christopher Caldwell skriver i boken Reflexions on the revolution in Europé: Immigration, Islam and the West: ”När en osäker, eftergivande, relativistisk kultur möter en kultur som är förankrad, säker och stark genom gemensamma övertygelser, så är det i allmänhet den förra som ger efter och anpassar sig efter den senare.”
En relativistisk kultur, som den svenska, saknar den stadga och ryggrad som kan fungera som en hjälp för invandrare att integreras. Ungefär som en feg, osäker lärare saknar den ryggrad som skulle kunna hjälpa en ”värsting” att sköta sig och ta skolan på allvar och därmed skapa sig förutsättningar för en god framtid (om du visste vad många värstingar som har räddats från att slänga bort sin skoltid av tuffa och samtidigt kärleksfulla lärare, som inte accepterat deras fasoner). Den ryggradslösa kulturen gör att aggressiva grupperingar bland invandrare och andra kan ta för sig och mer eller mindre ta över samhället och där återskapa samma förtryck som man säger sig ha flytt från (vilket är till stort men för de invandrare som faktiskt vill integreras). Ibland undrar jag om dessa aggressiva invandrare verkligen blivit förtryckta i sina hemländer. Det kanske snarare är så att de flytt på grund av att de i sina hemländer hindrats att förtrycka sina landsmän. Jag tänker då på vissa mullor och islamister, som kommer hit och sedan här i Sverige tyranniserar sina landsmän (genom att tvinga dem att klä sig på vissa sätt, förbjuder ungdomar att gå på fester och att delta i simundervisning och gymnastik och dessutom kräver att sharíalagar skall införas för muslimer i vårt land etc – allt detta är vanligt förekommande i t ex Rosengård och vissa andra muslimtäta områden).
Jag ser framför mig hur människor som verkligen flytt från religiöst och politiskt förtryck i muslimska länder och nu känner sig lättade och riktigt kan andas ut när de kliver av planet på Arlanda. ”Äntligen räddad. Äntligen har jag kommit till friheten.” Och sedan, utanför flygplatsen, möts de av en mullah och några av hans hejdukar, som berättar att här bor muslimska invandrare i speciella områden där sharíalagen gäller fullt ut (i England har man i många år talat om att införa sharía för muslimer och ärkebiskopen av Canterbury har rekommenderat detta – det är intressant med ärkebiskopar, man undrar vad kriterierna för att bli ärkebiskop är, jag misstänker politiskt korrekthet har betydligt större betydelse än eventuella insikter i den kristna tron). Jag är inte så säker på att de som flytt sina länder, för att få leva som fria människor i Europa, verkligen skulle uppskatta att hamna i precis samma religiösa förtryck som de precis flytt från. Alltså skall vi inte ha sharíalagar i Sverige. Alla människor skall leva efter samma lagstiftning. Och alla invandrare skall följa svensk lag. Vi har inte bett dem att komma hit, så de kan inte ställa några som helst krav på Sverige. Om de inte kan acceptera vårt land som det är, rekommenderar jag dem att använda en av Sveriges grundlagsstadgade rättigheter – rätten att flytta någon annanstans! Under inga som helst förhållanden har de rätt att komma hit och förtrycka Sveriges medborgare!
