måndag 1 augusti 2016

Näst sista akten, eller början till slutet

När att ha de "rätta" åsikterna kom att ersätta kompetens

Alla kulturer har sin tid. De uppstår, blir starkare, har sin storhetstid och börjar gå tillbaka, för att slutligen falla och ersättas av en ny livskraftig kultur på väg uppåt. Den brittiske statsvetaren Arnold Toynbee, som studerat 23 av mänsklighetens stora kulturer, och sedan publicerade sina slutsatser i det omfattande verket A Study of History (12 volymer), tyckte sig se vissa gemensamma drag i en kulturs historia:
Stora nationer uppstår och faller. Folket går från slaveri till andlig sanning, till stort mod, från mod till frihet, från frihet till överflöd, från överflöd till själviskhet, från själviskhet till självbelåtenhet, från självbelåtenhet till apati och från apati till beroende, och från beroende tillbaka igen till slaveri.
Toynbee menar att en kultur normalt faller inifrån. Den vittrar sönder när dess bärare inte längre tror på och är stolta över sin egen kultur. Det finns dock en strimma av hopp. Toynbee trodde att civilisationerna alltid har en möjlighet att övervinna de problem man möter. "Civilisationer dör av självmord, inte av mord", säger han. Det är således upp till oss att övervinna de utmaningar vi ställs inför. När Romarriket intogs av germaner och hunner, var det redan så försvagat inifrån, att det inte kunde bjuda något motstånd. Några hundra år tidigare hade germaner och hunner aldrig kunnat erövra Romarriket. Samma sak när Islam erövrade Mellanöstern och Nordafrika på 600-700-talet. Länderna där var på 600-talet försvagade av inre politiska och religiösa strider. Och på samma sätt kollapsade Sovjetimperiet mer eller mindre av sig självt. Ruttnade sönder inifrån. Människor trodde inte längre på systemet, och de styrande hade inte längre folket bakom sig, och därmed var systemets dagar räknade.

Som jag påpekat åtskilliga gånger i olika artiklar så tror jag att det vi ser idag är den Västerländska kulturens skymning. En stor del av svenskarna skäms för sitt land, för sin historia och för sin kultur, samtidigt som man ohöljt beundrar vissa andra kulturer, som t ex islam (liknande gäller för hela Västvärlden, men frågan är om inte Sverige leder utvecklingen). Som jag ser det så befinner sig Sverige och Västerlandet för närvarande i det Toynbee kallar "apatistadiet". Vi är inte tacksamma för någonting. Vi tar allt för givet och är allmänt uttråkade. Vi är fega och vågar inte stå upp för våra värderingar och vår kultur.

För att få lite liv i tillvaron kastar man sig in i spännande hobbies (hoppa fallskärm, klättra i berg, ro över Atlanten, bestiga Mount Everest eller samla på brunt omslagspapper) eller olika former av utsvävningar (märkeskläder, utseende, träning för att få den perfekta kroppen, sex till höger och vänster och gärna lite perversioner också, gourmetmat i kvadrat – här duger inte vanligt salt, utan det skall vara havssalt i flingform från någon lite fransk kustby i Biscaya, och saltet skall vara framtaget en viss månad på året för att vara acceptabelt osv, etc...). Alltmer kännetecknas vår kultur av fega, utslätade, likriktade människor, som aldrig diskuterar något väsentligt och som är livrädda för att säga något fel. Lyhört och ängsligt spanar de efter de rätta åsikterna och de nya inneorden (t ex rasifiering, hen, normkritiskt tänkande, transperson, etc), vilka omedelbart och okritiskt anammas så att man får så många "likes" som möjligt på sin Facebooksida (det är ju det som räknas i vår perversa kultur). Sanning, rättfärdighet, vishet och riktig, äkta kärlek (som aldrig kan skiljas från sanning och rättfärdighet och som alltid är praktisk, dvs handling och inte prat och känslor) är idag en bristvara. För att inte tala om moral. Idag är allt rätt, utom att ha "fel" (dvs att ha av Godhetskören icke godkända) åsikter.

Man behöver inte vara profet för att kunna förutsäga att en sådan civilisations framtid ter sig oviss och dyster. En god vän (numera avliden) som kom från Kanada, brukade säga, att när man pratar med en svensk är det som att trycka på en knapp. Man vet med 99 procents sannolikhet exakt vad svensken kommer att säga, nämligen det hen (nu var jag väl rolig?) har läst i dagens Aftonbladet eller DN. Problemet med den typen av åsikter (som inte är grundade i sanning utan i det som är inne för stunden) är att de är tämligen obeständiga. Eller som Goethe skriver i sitt drama Faust, "Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änka".

I föregående blogg diskuterade jag två viktiga skeenden i vårt land under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, vilka kom att få stor (negativ) betydelse för Sveriges utveckling. Sedan dess har det runnit mycket vatten i Tejofloden här i Lissabon (flödet är ca 500 kubikmeter/sekund, så läsaren kan själv räkna ut hur många liter som flutit sedan 1960-talet) och mycket har hänt i Sverige. Landet har fortfarande en förvånansvärt god ekonomi. Ett skäl till detta är säkert Sveriges tidigare homogena befolkning, för vilka samarbete har varit credot, och genom vilka landet skapat en stark bas (ekonomisk, kunskapsmässig och moralisk). Denna konsensus luckras nu alltmer upp i vårt land. Kunskapsstandarden är på väg ner och oärligheten växer. Dagens bovar och banditer skäms sällan för vad de gjort. Det enda de är ledsna över är att de var så klumpiga eller hade sådan otur att de åkte fast. Något dåligt samvete för att de kanske tagit en annan människas liv eller skadat någon allvarligt tycks de inte ha. Och det s k rättssamhället tycks i alltför hög grad stå på bovarnas sida. Brottsoffer och vanliga "skattebetalare" behandlas synnerligen styvmoderligt av systemet (annat än kortvarigt vad fjärde år när det är val). Illa ställt är det också när det gäller moral och rättfärdighet hos dagens ledande ekonomer (bankdirektörer, VD:ar i stora företag etc). De flesta av dem verkar mer påminna om stråtrövare än seriösa ekonomer.

Dagens ämne knyter an till allt detta. Det jag skriver nedan bygger på iakttagelser jag gjort under livets gång. Den tes som jag driver här är att vid tillsättning av chefstjänster (speciellt högre sådana) så tycks idag verklig kompetens (dvs skicklighet inom det aktuella yrkesområdet) betyda allt mindre.

Det som numera tycks avgöra (även om kompetens kan spela någon roll) vid chefstillsättning är om personen ifråga hyser de rätta åsikterna, eller snarare det rätta åsiktspaketet. Och då talar jag inte i första hand om åsikter som har direkt relevans för själva yrkesutövningen. Utan mer generellt. Jag tänker då på det färdigpackade paket av diverse olika åsikter som definierats av vår s k kulturelit, och som man måste ha för att tillhöra "de goda". Vad tycker man om feminismen? Accepterar man det feministiska påståendet att det inte existerar några biologiska kön? Har man rätt inställning till hbtq-frågor? Hyllar man begreppet "hen" och andra nyspråksbildningar? Är man starkt kritisk till staten Israel? Ja till och med anser att Israel inte är en legitim statsbildning utan bör nedmonteras (utplånas) så snart som möjligt (och ersättas av ett Storpalestina med judisk minoritet)? Ställer man upp på det intellektuella självhatet mot den västerländska kulturen och historien – typ allt ont i världen har begåtts av vita, europeiska, heterosexuella, kristna män – det enda det kristna Europa har bidragit med är således barbari (för att citera Fredrik Reinfeldt), folkmord, slaveri och kolonisation, medan vetenskap, kultur, musik, kärlek och fred kommer från islam? Hyser man djup sympati för islam, samtidigt som man avskyr kristendomen, och speciellt då bibeltrogen kristendom (kan det finnas någon annan kristendom?)? Etc, etc. Endast den som har det rätta åsiktspaketet, dvs som är certifierad medlem i Godhetskören (för att sammanfatta; hata Israel, hata familjen, hata Sverige, hata Västvärlden, hata kristendomen, hata USA, älska islam etc, etc), anses idag lämplig för en högre chefstjänst.

För många högre chefstjänster behövs i och för sig ingen kompetens alls i det man skall chefa över, eftersom det finns personal under chefen som vet vad själva verksamheten handlar om (förhoppningsvis) och som kan stå för det rent praktiska chefandet. Problemet är att många högre chefer tenderar att tillsätta chefer på nivån under sig, vilka är ja-sägare och dessutom lika inkompetenta som den som tillsatt dem (lika söker lika). Och dessa underchefer i sin tur tenderar att... etc... etc... Ingen skall betvivla att detta på sikt kommer att vara oerhört destruktivt för den svenska samhällsapparaten.

Under min livstid (jag är 73 år idag) har jag arbetat med många olika saker. Lantbruk i min ungdom under några år. Jag har arbetat till sjöss ett antal år (som ekonomibiträde, kock och radiotelegrafist – det senare i ca 10 år). Och framför allt har jag arbetat som lärare på olika stadier. Från årskurs tre i småskolan tills att jag under flera år undervisade i matematik på KTH i Stockholm. Jag har också varit elektronikassistent vid Stockholms Universitet och har haft doktorandseminarier både på KTH och Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet. Jag hade mitt första lärarjobb direkt efter lumpen 1963. Det var på realskolan i Rättvik (vill jag minnas). Jag har således arbetat både i den gamla skolan före 1969 och den nya skolan efter detta årtal, och sett svenska skolans ödesdigra utveckling på olika stadier, på olika skolor och utifrån olika perspektiv (allt är inte dåligt – men tyvärr tog man bort mycket av det bästa i den gamla skolan). Dessutom har jag varit skolpolitiker för KD. Under fem år var jag ordinarie ledamot (och dessutom vågmästare, vilket var intressant) i Skolstyrelsen i Sollentuna. Så när det gäller skolan kan jag uttala mig med en viss auktoritet, ja t o m stor auktoritet (jag har på min hemsida en längre och mer djuplodande artikel om svenska skolans utveckling).

Jag tänker ibland tillbaka på när jag under ett par år arbetade som obehörig vikarie på realskolan/gymnasiet i Hallsberg (i mitten av 1960-talet). Jag hade själv tagit studenten på denna skola. Vår rektor, Harry Olstedt, minns jag som en riktig hedersman. Rakryggad, modig, ärlig och lojal mot sina lärare (och mot sina elever). Han hade ett fast handslag och tittade en i ögonen. Hans dörr stod alltid på glänt och vare sig man var lärare eller elev så var det bara att gå in till honom och lätta sitt hjärta. Han hade alltid tid för alla och lyssnade och gav goda råd. Han gick också runt och lyssnade på de olika lärarnas lektioner, dvs han var en pedagogisk ledare (som en riktig rektor skall vara, men som ytterst få är). Han kom vid ett tillfälle under en fysiklektion och lyssnade på mig. Efteråt så tyckte han att jag borde satsa på en karriär som lärare. Detta kom att betyda mycket för mig. Sådana rektorer får man leta efter idag. Självklart finns de, men man får nog leta länge. Länge, länge, länge. Länge, länge, länge, länge!!! Dagens rektorer, om man skall generalisera (och då bygger jag inte bara på mina egna erfarenheter utan på samtal med många, många lärare i olika delar av vårt land och på olika stadier), verkar mest vara ryggradslösa, fega, illojala mot sina lärare och tämligen ointresserade av det pedagogiska. De är livrädda för att säga eller göra något som media ogillar. Och också tämligen ointresserade av elevernas bästa. De verkar mest vara tillsatta för att inte protestera mot kommunens nedskärningar (som drabbar eleverna). Dvs lydigt göra en budget, som passar kommunens sparkrav utan någon som helst hänsyn till verkligheten och till vad som är bäst för eleverna. Dvs en slags skolans Adolf Eichmann (en trogen byråkrat som gör vad man blir befalld att göra oavsett om detta är bra eller dåligt, moraliskt eller omoraliskt), som ursäktar sig med "jag lydde bara order".

Många gånger har man läst artiklar om elever som anmält en lärare för kränkning (vilket ju är högsta mode nu för tiden – Salman Rushdie, som skrev boken Satansverserna och fick en fatwa på sig på grund av detta, har myntat uttrycket "kränkningsindustrin"). När rektorn på skolan ifråga intervjuas med anledning av den påstådda"kränkningen", tar han omedelbart elevens parti och fördömer sin lärare (utan att veta vad som hänt). Detta tycks sitta i ryggraden (eller snarare i den ryggradslösa ryggraden). I stället för att säga, "Jag kan inte uttala mig, eftersom jag inte vet exakt vad som hänt. Har läraren gjort något fel kommer givetvis lämpliga åtgärder att vidtas, men först måste vi ta reda på vad som hänt." Så skulle Harry Olstedt definitivt ha reagerat. Men inte dagens karaktärslösa rektorer (visst undantag finns som sagt – men det är inte dem jag talar om här). De är bara fega och ynkliga och vågar inte stå för någonting. Annat än vad som är politiskt korrekt.

För ett drygt år sedan (i början av 2015) kunde man läsa om en SFI-lärare, som tagits i upptuktelse av sin rektor. SFI-lärare skall inte bara lära eleverna svenska, de skall också förmedla svenska traditioner och seder. På den s k Auschwitzdagen (27/1), till åminnelse av befrielsen av detta koncentrationsläger, berättade läraren ifråga lite grand om Auschwitz och Förintelsen. För att eleverna skulle förstå varför denna dag är en minnesdag i Sverige. En muslimsk invandrare i klassen protesterade upprört och hävdade (i likhet med de flesta muslimer i världen) att Förintelsen aldrig ägt rum, utan var påhittad av judarna för att världen skull tycka synd om dem och ge dem ett eget land (på palestiniernas bekostnad – detta är ju den allmänna åsikten i islamvärlden). Läraren hade då modet att säga emot eleven (få svenska lärare skulle våga sig på något sådant – det är inte bara rektorer som är fega) och sa helt enkelt att historia är en vetenskap och det är vetenskapligt bevisat att Förintelsen har ägt rum. Punkt slut. Det handlar inte om en åsikt utan om fakta! Eleven blev då synnerligen kränkt (förstås) och gick till rektorn. Läraren kallades in till rektorn och läxades upp (då var rektorn modig minsann). Bl a så sade rektorn något i stil med (jag hämtar ur minnet), "Vad har du för rätt att säga emot den här eleven. Hans världsbild är lika mycket värd som din och lika sann som din, och han har all rätt att tycka som han tycker!". De svenska journalisterna har, som tur är, inte helt spolat ner sina hjärnor i toaletten (än), och när man fick höra talas om detta så fick sagde rektor flera stora tidningar på sig, och det slutade med att han tvingades be läraren om ursäkt. Men som sagt – en typisk rektor av idag! En ryggradslös, feg, ynklig byråkrat, vars enda uppgift tycks vara att göra en budget och säga "snälla" och politiskt korrekta saker (som ingenting betyder – dvs "sockersött nonsens").

För övrigt har jag noterat att väldigt många gymnasierektorer av idag inte är hämtade från gruppen gymnasielärare eller högre. Det tycks vanligt att grundskollärare, studievägledare och även småskollärare får tjänst som gymnasierektorer. Något som knappast höjer statusen på denna yrkesgrupp. Och något som dessutom är synnerligen olämpligt! Gymnasiet är något helt annat än småskolan och en normal småskolelärare förstår inte vad ett riktigt gymnasium är (kanske därför som många gymnasieskolor idag snarare verkar vara tonårsdagis än gymnasieskolor i egentlig mening). En småskollärare som gymnasierektor kommer att dra gymnasiet nedåt, mot småskolenivån, vare sig hon/han vill det eller ej. Detta sker omedvetet, eftersom vederbörande mentalt befinner sig på den nivån (obs jag ser inte ner på småskollärare på något som helst sätt – de gör ett fantastisk jobb, som är lika viktigt som vad en gymnasielärare gör, men detta har inget med det jag skriver att göra). Varje utbildning skall dras uppåt, mot nästa nivå (dvs universitetsnivån i det här fallet) för att inte sjunka. Det är ju den högre nivån som definierar vilka kunskaper eleverna på den lägre nivån skall bibringas (vilket jag diskuterar närmare under länken ovan). Alltså skall gymnasierektorer rekryteras från gymnasielärare eller lärare på högre nivå.

Apropå kunskaper så är det ytterst sett verkligheten och inte Skolverket som bestämmer vilka kunskaper en flygkapten, en läkare eller en bilmekaniker måste ha. Yrkesutbildningens uppgift är att ge eleverna de kunskaper som är nödvändiga för att eleverna skall bli skickliga yrkesmän. Gymnasiets uppgift är att förse sina elever med tillräckliga kunskaper för att de skall klara den kommande yrkesutbildningen. Grundskolans uppgift är att ge sina elever tillräckliga kunskaper för att de skall klara gymnasiet. Etc. Det är alltså den högsta nivån (verkligheten) som bestämmer vilka kunskaper som skall förmedlas i skolan. De lägre nivåerna och Skolverket har att rätta sig efter detta.

Denna koppling nedåt har tyvärr pågått länge, och har bidragit till förflackningen av våra gymnasieskolor. Även detta är kopplat till dagens tema. Så länge småskolläraren eller grundskolläraren har det rätta åsiktspaketet (lagom vänster, lagom flum etc) så spelar kunskaperna och den intellektuella nivån ingen större roll. Självklart har man gått en rektorskurs, men det påverkar ingenting av det jag skriver här. Att vara akademiker (dvs bärare av den akademiska kunskapstraditionen) blir man inte genom att gå vissa utbildningar (som på pappret kallas akademiska, men där nivån snarare är gymnasial) utan genom själva livet på en akademisk institution. Tusentals intressanta samtal i kafferummet (inte bara ämnesrelaterade utan också filosofi, metafysik och annat), där man kanske har viktigare diskussioner än man har på formella möten. Många stora teorier har formulerats på svarta tavlan i fikarummet. Läsandet av oräkneliga böcker inom sitt eget och angränsande områden. Och själva helheten – samtal med elever och möte med andra forskare, även sådana inom andra discipliner etc. Inom alla verksamheter finns kunskaper och färdigheter som inte kan definieras i läroböcker eller på föreläsningar/lektioner. Ibland kallade "tysta kunskaper". Detta gäller givetvis inte bara akademiska institutioner utan också hantverk. Det var därför man förr i världen gick som lärling och sedan gesäll. Detta tog många år, men gav oerhört skickliga yrkesmän. Och var en starkt bidragande orsak till Sveriges höga levnadsstandard.

Låt oss nu gå till ett annat dystert område, svensk polis, där jag har mycket god insikt (genom att jag har många polisbekanta, även i högre positioner, och genom vissa faktorer som jag tyvärr inte kan redogöra för här). Vi har liknande problem där som inom skolans värld. Vi kan ju börja med högste polischefen i Sverige, Dan Eliasson. Han var tidigare chef för Försäkringskassan (och innan dess chef för Migrationsverket) innan han blev högste chef för svensk polis (såvitt jag kan förstå var hans insatser på de två tidigare arbetsplatserna föga imponerande). Det finns ingen anledning att förmoda att han vet speciellt mycket om polisiär verksamhet (och inget av det han hittills gjort antyder att så skulle vara fallet). Visserligen hade han under ett års tid en chefsbefattning inom Säkerhetspolisen, men det säger inte så mycket. Snarare ingenting. Dessutom så ligger den typen av polisiär verksamhet oerhört långt ifrån vanligt polisarbete. Det enda som möjligen talar för honom är att han har en juristexamen. Men en juristexamen ger inte automatiskt kompetens att vara högste chef för polisen i ett land.

Yrkesmässig kompetens bekymrar givetvis inte de socialdemokratiska politiker som tillsatte honom. Eliasson har nämligen de rätta åsikterna om allt. Han är en pålitlig partiman och har under många år haft olika högre befattningar inom den socialdemokratiska hierarkin (bl a statssekreterare inom Justitiedepartementet 2001-2006). Sossarna har f ö en tråkig tendens att politisera de högre tjänstemännen, vilket är olyckligt och tyvärr inte talar så gott för Socialdemokratins demokratisyn. De har alltid haft en skakig sådan.

[Den som vill ha lite mer detaljar om Eliassons blygsamma prestationer som rikspolischef och hans olika fadäser (illojalitet mot sina egna poliser och mot brottsoffren) rekommenderas att goggla på "Dan Eliasson sviker sina poliser", "Dan Eliassons tafsarmband" och liknande. Du kommer att hitta i princip hur mycket som helst.]

Jag har varken sett eller hört eller läst något som antyder att Eliasson skulle vara lojal mot sin personal eller speciellt modig eller ha stor integritet. Vid flera tillfällen har han i stället uppvisat samma ynkliga feghet och kryperi och illojalitet, som är alltför vanlig inom rektorskåren. Vid olika tillfällen, när svensk polis fått mediekritik (romregistret i Malmö, vid olika dödsskjutningar och vid gripanden som videofilmats och där det kanske ter sig som att polisen använt övervåld) har Eliasson vid flera tillfällen, utan att på något sätt ta reda på vad som verkligen hänt, omedelbart tagit avstånd från sin egen personal och fördömt dem.

En riktig höjdare (på humorfronten) är Eliassons tafsarmband, som delas ut vid större ungdomsevenamng, på vilka står "Polis – avspärrat #tafsa inte". Tanken är att flickorna skall bära dessa. Skall man skratta eller gråta över denna handfallenhet? Tänk att ingen tänkte på detta i Nazityskland. Då kunde judarna fått armband med någon liknande text. Och självklart hade nazisterna respekterat detta. Eller hur? Den läsare som vill ha sig ett lite leende på Eliassons bekostnad kan kolla de här bilderna.

Hans kanske hittills värsta fadäs inträffade efter knivmordet i januari 2016 på en 22-årig flicka (Alexandra Mezher) som arbetade på ett HVB-hem i Mölndal. Mördaren, som då påstods vara 15 år, anses idag vara minst 18, apropå ensamkommandes ålder (i en artikel säger f ö Alexandras mamma att dottern ofta påpekat att de boende på hemmet inte var några barn utan män på 23-24 år). I morgonsoffan i någon TV-kanal satt Dan Eliasson några dagar senare (jag såg själv programmet via Internet). Man började tala om mordet på HVB-hemmet och Eliasson beklagade helt kort det som skett (dvs att Alexandra mördats). Det var tragiskt, sa han. Om mordoffret talade han i kanske 5 sekunder. Men sedan talade han i flera minuter om hur synd det var om mördaren och vilka trauma denne kanske gått igenom. Detta väckte med all rätt stor vrede hos många svenskar och i flera artiklar så krävde poliser Eliassons snaraste avgång. Det är ju egentligen ofattbart hur man kan vara så okänslig som Eliasson. Om nu Alexandras föräldrar såg detta program, vad tänkte de? Att deras dotter bara var skit värd i Eliassons ögon. Han hade ju uppenbarligen oerhört mycket mer medkänsla för mördaren än för offret.

Jag kan i och sig förstå hur Eliasson resonerade. Jag kan också tycka det är synd om ungdomar som vuxit upp i krigshärjade länder. Som sett hemska saker. Kanske tvingats att vara barnsoldater. Kanske t o m tvingats att mörda sina egna föräldrar (detta är något som bl a IS brukar göra – då förstör man totalt dessa barns personlighet och får robotsoldater för vilka ingen återvändo till ett normalt liv finns – när man läser om sådant känns det skönt att veta att det finns ett Helvete och att ondskan aldrig undgår sitt straff).

Självklart kan jag förstå hur hemskt det måste vara för ett barn eller en tonåring att uppleva sådana traumatiska saker. Men jag väljer att alltid ställa mig på offrets sida. Alltid! Och i det här fallet var Alexandra offret. Ingenting kan ursäkta detta mord. Gärningsmannen hade kommit till Sverige. Tagits emot med öppna armar. Fått boende, som kostar tusentals kronor per dygn. Förmodligen redan fått en iPhone 6S (i stort sett alla ensamkommande jag känner till har en sådan). Etc, etc. Ingenting, ingenting kan ursäkta att han skär halsen (jag har hört lite olika uppgifter om hur mordet gick till) av en 22-årig flicka, som jobbar på hemmet och som faktiskt arbetar där för att hjälpa honom. Detta kan aldrig ursäktas! Aldrig, aldrig! Det är vidrig, stinkande ondska! En sådan person måste få ett fruktansvärt straff! Och sedan utvisas på livstid. Detta är kristet! Sedan kan man som kristen känna sig kallad att arbeta i fängelser med svåra förbrytare och vittna om Jesus. Den människa som böjer knä för Jesus, befrias från hat och ondska och blir en ny människa. Oräkneliga kristna har besökt fängelser och genom deras arbete har många, många grova förbrytare blivit totalt förvandlade (tror du mig inte – läs boken Korset och Stiletten av David Wilkerson). Och blivit upprättade och kunnat komma tillbaka till samhället. Vilket är en annan historia som jag diskuterar i andra artiklar på min hemsida. Men det betyder inte att man inte skall ta konsekvenserna av sina handlingar. Kristendomen säger inte att mördare skall gå fria!!! Eller att straffet skall vara så lindrigt att det är ett hån mot både offret och de anhöriga till offret. Tvärtom. Hur som helst, att som Eliasson nästan helt förbigå offret och enbart uttrycka medkänsla med mördaren, ja det är skamligt. Och korkat. Och typiskt för dagens chefer. Men politiskt korrekt så det förslår.

Eliasson är uppenbarligen ett paradexempel på tesen i denna artikel, dvs att chefer inte tillsätts på grund av sin kompetens utan på grund av sina åsikter. Bara att han är så illa omtyckt av många poliser (med all rätt, eftersom han dels gör ett dåligt jobb, dels sviker sin personal) borde gett honom sparken för länge sedan. En sådan person sår splittring inom sin egen kår, och försvagar den därmed. Och det kan ju inte vara en rikspolischefs uppgift. En bra ledare lyfter upp, en dålig ledare drar ner.

Även många av cheferna under Eliasson spelar i ungefär samma division (Kristiansson/Kvant-divisionen – den som läst Sjöwall Wahlöös polisromaner vet vad jag menar). Jag skulle kunna skriva 10 sidor om detta, men avstår, eftersom jag inte vill ställa till problem för mina sagesmän. Men, det råder ingen som helst tvekan om att alltför många chefspositioner inom polisen har tillsatts med personer, vars polisiära kompetens inte är mycket att hurra för, men som är ja-sägare och som har de rätta åsikterna om allt, dvs som tillhör de "goda" (där begreppet god definieras av Aftonbladet och Södertörns Lågskola). Inte konstigt att polisens stora omorganisation bäst kan karakteriseras som "inget mindre än en katastrof" (och symptomatiskt att Södertörns Lågskola numera har hand om polisutbildningen i Sverige). Mängder av poliser funderar på att sluta. I olika tidningar har det publicerats debattartiklar, skrivna av poliser på olika nivåer, vilka starkt bekräftar det jag skriver ovan. Bara häromdagen läste jag i GT (25/6 2016) om en 56-årig kvinnlig polis, Margareta Stenström, som sagt upp sig efter att ha arbetet i 35 år inom polisen. Hon säger i artikeln bl a, "Jag har märkt att poliserna mer och mer inte har något att säga till om, trots att det är de som faktiskt kan jobbet där ute." Och vilka som har något att säga till om inom polisen vet vi ju, eller hur? Inte de som är skickliga som poliser, utan de som har de "rätta" åsikterna om invandring och hbtq och allt annat, och som säger hen.

Observera, när jag säger att man bedöms utifrån sina åsikter, så avser jag, som påpekats ovan, inte åsikter som har med själva yrkesutövningen att göra. Givetvis kan professionella åsikter påverka en tjänstetillsättning. Det är inte speciellt anmärkningsvärt. Däremot, att allmänna åsikter om invandring, religion, feminism, sexuella läggningar, Israel etc kan avgöra om jag får ett jobb eller ej, eller om jag får behålla jobbet om det i efterhand avslöjas att jag har fel åsikter, är anmärkningsvärt. En sak är absolut säker. Om jag hade arbetat som lärare i den kommunala skolan och haft den hemsida och blogg jag har, ja då hade jag inte blivit långvarig i min tjänst. Någon elev hade ganska snart hittat min hemsida och sedan berättat för sina föräldrar om att magistern har en häftig hemsida. Vissa elever och föräldrar skulle säkert gilla det jag skriver (kanske majoriteten). Men inom ett par månader skulle rektorn på min skola fått ett telefonsamtal från "upprörd förälder", som berättar att det finns "en kvinnohatande, homofobisk, islamofobisk rasist" på hans skola. Och med tanke på de flesta rektorers integritet och mod (läs: brist på), så hade det nog inte dröjt länge förrän jag fick se mig om efter ett nytt jobb. Jag har under senare år läst om ett antal sådana fall. Vilka ytterst sällan redovisas i main stream media av uppenbara orsaker. Och redovisas de så tar media instinktivt ställning för rektorn och skolan och mot läraren i fråga. Att ha "fel" åsikter (enligt SR:s, SVT:s, Aftonbladets och Södertörns Högskolas definition) är ju helt enkelt oacceptabelt.

Inom det privata näringslivet har vi förmodligen en annan situation. Där tillmäts fortfarande kompetens stor betydelse. Av uppenbara skäl, som jag kanske inte behöver förklara för läsaren (jag utgår ju från att mina läsare åtminstone är normalbegåvade). Men det problem jag berör här finns inom många områden. Bland våra politiker på alla nivåer, inte minst partiledare. Inom utbildningssystemet, på alla nivåer. Bland våra statliga och kommunala tjänstemän. Och som sagt, polisen. Och säkert också många andra kommunala och statliga serviceorgan. I en tidigare blogg berättar jag om Attunda brandkårsdistrikt, där utomeuropeiska invandrare – helst kvinnor – fått företräde vid tjänstetillsättning framför den som genomgått brandmansutbildning.
I januari 2012 rapporterade P1 att man på vissa ställen försökt kvotera in kvinnor och invandrare inom brandkåren. Tyvärr finns inte programfilen kvar på deras hemsida, så jag ger ett sammandrag från bloggartikeln:

Programmet handlade om rekryteringen till Brandkåren Attunda utanför Stockholm. Där betraktar man inte den tvååriga brandmannautbildningen som en merit. Däremot är det en merit att vara utomnordisk invandrare eller kvinna, eller gärna båda samtidigt. Mångfaldsvansinnet (det ordvalet gjorde man givetvis inte i programmet) äventyrar således samhällets säkerhet. Detta signalerar att brandkårens huvuduppgift inte längre är att släcka bränder utan att stå för etnisk och genusmässig mångfald och politisk korrekthet. Och det är ju precis så sjuka ideologier fungerar. Ungefär som Nordkorea (visste du att deras nye ledare Kim Jong-un nu har utnämnts till ”geniernas geni”). Brandkåren har ett grundläggande uppdrag och det är att hindra att bränder bryter ut och att släcka bränder, som trots det förebyggande arbetet brutit ut, och att rädda människoliv. Att ta in personer som är mindre lämpliga än andra sökande är att äventyra detta uppdrag.
Inom vissa brandkårer har man i samma anda sänkt de fysiska kraven för att fler kvinnor skall kunna bli brandmän (en genomsnittlig kvinna är betydligt svagare än en genomsnittlig man, detta är ett biologiskt fakturm) – man bortser således från den fullt möjliga situationen att en rökdykare hittar en medvetslös, mycket tung person och sedan på grund av sin fysiska svaghet inte orkar bära eller släpa ut den personen i säkerhet (men det klart vad spelar ett människoliv för roll när mångfald och genuspolitik står på spel). Personligen tycker jag att det hela är så ofattbart sjukt att jag mår illa!

Även inom polisen har man sänkt kraven. För att antas till Polishögskolan har man både fysiska krav och en begåvningstest. Många kvinnor (och även svaga män) har fallit på den fysiska testen (som bl a innefattar att bära en tung docka en viss sträcka). De fysiska kraven har följaktligen sänkts i flera steg, och nyligen aviserades att man också skulle sänka begåvningskraven. Allt för att få mer mångfald inom poliskåren. Jag undrar vad folk skulle säga om man gjorde samma sak när det gäller piloter?! Det är ju förskräckligt kränkande att den som är blind inte kan bli pilot. Eller hur?

Det finns många andra områden, där de åsikter man har (eller i varje fall vilka åsikter man visar utåt – jag kan tänka mig att det finns en del journalister som mår illa av de artiklar de tvingas skriva för att få behålla jobbet) avgör om man får en befattning eller ej. Inom journalistyrket torde detta vara legio, vilket avspeglas i den fullständigt sinnessjuka konsensus som företräds av i stort sett samtliga svenska media – med de s k oberoende publicserviceorganen SVT och SR i spetsen (eller snarare botten/avgrunden).

Ingen skall betvivla att ett samhälle där rätta åsikter prioriteras framför kompetens är ett samhälle på dekis. Och dessutom ett samhälle där demokratin lever farligt.

Jag har testat ovanstående tankegångar på lite olika personer. En del håller med mig. Andra blir upprörda och hävdar att jag har helt fel. "Självklart finns rektorer etc av den typ du beskriver, men det är sällsynta undantag och inte regel", säger de. Och det är ju alltid problemet när man försöker hitta tendenser och mönster. Det finns givetvis alltid undantag. Frågan är bara vad som är undantag och vad som är regel. Dvs i det här fallet är således frågan om tjänstetillsättningar, där de åsikter man har betyder mer än kompetens, utgör undantag eller om de utgör regel (givetvis är det synnerligen ovanligt att man helt bortser från kompetens – inte sällan krävs ju någon form av specificerad, formell kompetens eller examen för en viss tjänst).

Som jag skriver i inledningen av denna artikel så är min erfarenhet av skolans värld betydande. Jag har f ö under hela mitt liv varit en iakttagare. Och jag har och har haft många skarpsynta vänner som betytt mycket för mig. Och jag är ganska säker på att den tes jag för fram i föreliggande artikel pekar på en synnerligen obehaglig tendens i vårt land (och jag skulle tro att detta gäller hela Västvärlden – inte minst EU-administrationen).

Självklart finns det undantag från det jag beskriver ovan. Det finns mycket skickliga polischefer, rektorer, journalister, politiker etc (det är ju det som gör att samhället än så länge inte förfallit mer än det gjort). Men tyvärr handlar det om just undantag. Enligt min bestämda mening.

För att förstå sammanhang måste man generalisera och förenkla. Annars kan man aldrig förstå hur saker och ting hänger ihop. I fysiken, som är mitt område, börjar man normalt med att studera enkla specialfall och sedan inför man alltfler parametrar som varieras för att undersöka hur allting hänger ihop. Jag tycker mig trots allt se en klar linje i dagens Sverige, där kompetens blivit allt mindre betydelsefull och där åsikter om allt mellan himmel och jord blivit det som avgör vid chefstillsättningar. Denna påstående stöds av det man kan observera, dvs den bristande integritet, det bristande mod, och den bristande lojalitet mot personalen som dagens chefer så tydligt uppvisar.

Hittills har jag förenklat och hårddragit för att försöka se de stora linjerna. Självklart är allting mycket mer komplicerat än vad som kan förmedlas genom några A4-sidor. Men jag tror ändå att det ligger en hel del i ovanstående. Sedan finns givetvis många ytterligare faktorer. Avkristningen av Europa, där inte bara ateismen blivit den statsbärande tolkningen, utan där alltmer direkt kristendomsfientliga strömningar gör sig gällande och smugit sig in i skolans värld och media som den självklara åsikten, som alla människor värda att kallas människor, måste ha. Samtidigt som kristendomen och kristna jagas med blåslampa, så vet man inte hur väl man vill andra religioner och ideologier. Och speciellt då islam, som man viker sig dubbel inför och bugar och bockar och talar i mun på varandra för att betyga sin stora vördnad för denna fantastiska religion och kultur (detta gäller också förvånansvärt många kristna). Här kommer vi in på andliga aspekter som jag dock inte tänker beröra här.

Jag kan inte låta bli att i förbigående nämna samvetsfrihet, eftersom jag ser detta som kopplat till våra chefers och politikers brist på mod och integritet. EU-Parlamentet har röstat igenom att sjukvårdspersonal skall ha samvetsfrihet, dvs de skall inte kunna tvingas att delta i sådant som bryter mot deras samveten; dvs dödshjälp, aborter och liknande. Sveriges Riksdag röstade, strax efter EU-beslutet, emot att samvetsfrihet skulle införas i vårt land. För närvarande är det bara två länder inom EU som inte har samvetsfrihet; den "humanitära stormakten" (enligt våra ledande politikers egen utsago) Sverige och Finland.

Läste nyligen en recension av en nyutkommen bok, Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen av Christopher R Browning. Till vissa ockuperade områden skickade nazisterna s k reservpolisbataljoner, bestående av vanliga, tyska polismän (alltså inte Gestapo eller SS). Dessa bataljoner skulle upprätthålla ordning på ockuperat område, jaga motståndsmän och fungera som exekutionspatruller, och då även delta i massavrättningar. Bataljon 101 var placerad i Polen och bestod av ca 500 poliser och några tusen övrig personal. Enligt författaren, som gjort mycket grundlig research, så hade man inom denna bataljon samvetsfrihet, dvs det fanns inskrivet i stadgarna att man inte behövde deltaga i massavrättningar om man kände obehag inför detta (endast en handfull av Bataljon 101:s poliser utnyttjade denna möjlighet). F ö var detta med samvetsfrihet allmänt tillämpat när det gällde Förintelsen. Den SS-soldat som kände obehag inför att arbeta i utrotningslägren fick annan tjänst, utan att straffas på något sätt.

Den vidriga, ondskefulla naziregimen hade således en form av samvetsfrihet. I den "humanitära stormakten" Sverige tillåts inte sådan lyx. Vilket gör det omöjligt för troende kristna att arbeta som barnmorskor (obs, det är just nu stor brist på barnmorskor i vårt land). Inte så smickrande för Sverige, kan man tycka.

Jesus säger i flera sammanhang att på frukten så känner man trädet. När man ser de förryckta beslut som fattas i vårt land, både i stort och smått (invandring, polisiära frågor etc) så förstår man att våra beslutsfattares förmåga att analysera och förstå och komma med genomtänkta, fungerande lösningar är synnerligen begränsad. Till en del kan detta förklaras av, som jag skriver ovan, att kompetens alltmer har ersatts av de rätta åsikterna om allt, dvs den rätta ideologin (dvs precis som det var i Sovjet och Kina och är i Nordkorea).
Under 1930-talet skedde i Sovjetunionen omfattande utrensningar inom bl a militären. Mängder av officerare, från generaler och nedåt, anklagades för landsförräderi och liknande. Förmodligen var i stort sett alla oskyldiga, men tvingades genom tortyr att bekänna det de var anklagade för. Under rättegången, som ju helt enkelt var en skådeprocess, "erkände" de sina hemska brott inför åhörare och domare och den samlade pressen. Och sedan sköts de någon dag senare. På så sätt gjorde sig den paranoide Stalin av med större delen av sina skickligaste officerare. Dessa ersattes av s k politiska kommissarier, vilka skulle leda och indoktrinera soldaterna. Kommissarierna placerades ut i alla truppavdelningar och yrkesofficerarna var underställda den politiska kommissarien. En smart kommissarie insåg givetvis sina begränsade militära kunskaper och delegerade stridsledning och liknande till de riktiga officerarna. Men alltför många kommissarier var måttligt begåvade (eller kanske dummeligenta) och led inte sällan av maktberusning och megalomani (storhetsvansinne). De ledde striden med lågande citat av Marx och Lenin (i stället för militär taktik). Med ofta katastrofala resultat.

När Hitlers styrkor gick in i Sovjet den 22 juni 1941, togs ryssarna på sängen och led till en början fruktansvärda förluster, vilka givetvis blev mycket större på grund av de politiska kommissariernas militära inkompetens, plus att de officerare som undgått Stalins utrensningar i allmänhet inte var de mest skickliga (undantag fanns förstås, t ex den legendariske marskalk Zhukov, som hade en avgörande betydelse för Sovjetunionens seger över Tyskland). Stalins utrensningar gjorde att miljoner ryssar offrade sina liv i onödan (men sådant bekymrade ju inte Stalin). Så småningom, när tyskarna närmade sig Moskva och den panikslagne Stalin började packa sina väskor för att fly, tvingades han till slut ge efter och låta yrkesmilitärerna ta över ledningen av kriget. Vilket blev räddningen för Sovjet. Många av dagens rektorer, polischefer etc fungerar ungefär som Sovjets politiska kommissarier. De har de rätta åsikterna och den rätta läran men tyvärr inte den rätta kompetensen (och kanske inte heller den rätta intelligensen).

Även i Nazityskland fanns liknande tendenser. Hitler litade inte på armén och var på god väg att ersätta armén med SS-förband (som var trogna Hitler i första hand och Tyskland i möjligen 7:e hand). I Nordkorea av idag, har vi förmodligen ännu värre tendenser åt detta håll.
Ovanpå det som diskuteras ovan så kommer att Sverige rent generellt sett är förlamat av politiskt korrekt tänkande (dvs även utanför yrkesrollen). I privatlivet tillåts idag i Sverige bara vissa åsikter, om man inte skall förlora sina vänner och sitt jobb och kanske till och med sin man eller hustru, vilket gör att nästan ingen vågar säga det som uppenbarligen är sant (om invandring, muslimska invandrares groteska överrepresentation när det gäller våldtäkter, den palestinska myndighetens och Hamas' antisemitism och övergrepp på sin egen befolkning och planer på att förinta Israel och det judiska folket, kopplingen mellan islam och terrorism etc), även om vederbörande inser hur illa ställt det är och hur osann mediabilden är. Vi befinner oss i en liknande situationen som i sagan om Kejsarens Nya Kläder. Det vi väntar på är det lilla barnet, som med klar stämma utbrister, "Men han har ju inget på sig. Han är ju naken.". Och alla de vuxna skämdes så det hettade i kinderna över sin egen feghet och ynkedom.

Och det är mitt budskap: "Skäms på er alla ni politiskt korrekta journalister, politruker, politiker, polischefer, rektorer, sjukhuschefer, generaldirektörer, biskopar och vanliga medborgare som förråder ert eget land på lögnens altare. Ni finns överallt. Även inom kristenheten!!! Tyvärr! Skäms, skäms skäms!!! Gå omedelbart och ställ er i skamvrån!" Eller ännu hellre, "Ställ er inte alls i skamvrån! Gör bättring i stället! Ta in sanningen och ta konsekvenserna av detta, dvs lev i och genom sanning! Så kan du bidra till en bättre värld i stället för att gå in under den hjärndöda politiska korrektheten, och därmed bidra till den västerländska civilisationens stundande undergång."

lördag 23 juli 2016

Första akten – grunden för Sveriges nedmontering läggs

1958 valdes Olof Palme in i Sveriges Riksdag. Ända sedan mitten av 1950-talet hade han varit Erlanders gunstling och skyddsling, och hade därmed ett enormt inflytande. I och med Olof Palme påbörjades en mörk period i vårt lands historia. Kanske den mörkaste någonsin under historisk tid.

Jag kan givetvis inte uttala mig om Palme som person och människa. Kanske menade han väl (men det gjorde ju i och för sig både Hitler och Stalin – de ansåg båda att de skapade en bättre värld – människan är expert på att rationalisera sina handlingar, vare sig de är goda eller onda)? Men oavsett hur Palme själv resonerade, och vad som var hans motiv, så utgick hans planer för Sverige från en synnerligen mörk agenda – marxism, antisemitism och antikristendom. Före Palme var Sverige ett Israelvänligt land, där kristendomen sågs som en god kraft. Idag är Sverige ett antikristet land och en av Israels svurna fiender. Visserligen säger man sig vara israelkritisk och inte antisemit, men speciellt socialdemokratins (och även V/MP) orättfärdiga agerande visar att det handlar om ren antisemitism. Handlade det bara om saklig och objektiv kritik mot Israel, så skulle man också rikta synnerligen skarp kritik mot den palestinska sidan, vilket man så gott som aldrig gör.

Kanske Palmes agerande kan förklaras utifrån en osalig blandning av olika motiv och bevekelsegrunder. Han var ju en komplicerad person med en komplicerad bakgrund. Palme var för övrigt inte ensam och att påbörja nedmonteringen av Sverige. Alva och Gunnar Myrdal, vilka också hade ett stort inflytande inom den socialdemokratiska hierarkin, spelade i samma division, och strävade mot samma mål. I likhet med Palme så ville de med hjälp av social ingenjörskonst skapa det nya, paradisiska samhället, framtidens samhälle, där familjen inte längre hade någon betydelse utan där samhället, precis som i alla andra onda diktaturer (Sovjet, Nazityskland, Nordkorea etc), stod för formandet av det uppväxande släktet. Och där samhället tänkte åt medborgarna, som inte ansågs kapabla att själva forma sitt öde. bl a därför att de inte var uppfostrade till de rätta åsikterna. Risken fanns ju att de tänkte "fel" om de inte leddes på den "rätta" vägen. Framtiden skulle därför formas av en självutnämnd, intellektuell elit. Och eftersom Sverige är en demokrati med fria val, måste denna omformning av landet (åtminstone till en början) ske i hemlighet, genom tysta överenskommelser över partigränserna. Känns detta igen? Ja, alla onda diktaturer fungerar på precis samma sätt. Det är bara detaljerna som skiljer.

Redan författaren Vilhelm Moberg, en man som kunde och vågade säga sin mening, och som inte var nedtyngd av den politiska korrekthetens blytäcke, skrev på 1960-talet att Sverige inte längre är en demokrati, utan en demokratur, som han kallade det. Med detta menade han en skenbar demokrati, dvs något som ser ut som en demokrati men som i själva verket är en diktatur, där medborgarna endast får bestämma över tämligen betydelselösa frågor, och där staten genom manipulation och hjärntvätt uppfostrar medborgarna till de rätta åsikterna (dvs så att de röstar "rätt"). Media, vilket innefattar de stora tidningarna och SR och SVT, har i demokraturen till uppgift, inte att objektivt och oväldigt rapportera sanningen, utan att forma svenska folket till foglig valboskap (genom att rapportera filtrerade "nyheter" som styr människor till de "rätta" åsikterna). DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kallar detta för agendajournalistik. Något som sannerligen kännetecknar hans egen tidning i högsta grad.

Olof Palme, som nu blivit utbildningsminister, var en viktig faktor i den nya, stora skolreformen 1969 (Grundskolereformen), där det gamla systemet med folkskola och en "elitistisk" realskola och en ännu mer "elitistisk" gymnasieskola, ersattes av grundskola och gymnasium, gemensamma för alla elever. Man hade under lång tid arbetat med en reform av svenska skolan och under 10 års tid bedrivit olika typer av försöksverksamheter.

Det fanns utan tvekan behov av en skolreform i Sverige vid den här tiden (t ex att slå ihop folkskola och realskola till en skolform, men där inte alla nödvändigtvis läste exakt samma saker). Vad det inte fanns behov av var en reform där man tog bort nästan allt som var bra i det gamla systemet. Vilket var precis vad man gjorde. Före grundskolans tillkomst var svensk skola internationellt känd för sin mycket höga kunskapsnivå. En svensk studentexamen rankades som bland den förnämsta i världen och gav direkt tillträde till många högre universitetsutbildningar utomlands (utbildningar som normalt krävde att man läst universitetskurser innan man antogs). Även en svensk doktorsexamen låg internationellt sett på en mycket hög nivå. Genom skolreformen kom den gamla kunskapsskolan (där eleverna också skulle bibringas en god karaktär – ärlighet, flitighet, lojalitet etc – observera, här handlade det om en allmän, kristen moral som inte utgick från marxistisk ideologi) att ersättas av en ideologiserad skola, där eleverna skulle ges de rätta, goda (vänster)åsikterna (och givetvis var det socialdemokratin, under ledning av Olof Palme, som skulle definiera vilka åsikter som var de goda och vilka som var de onda).

Självklart skulle skolan också förmedla kunskaper (även i en diktatur behövs ju kunniga yrkesmän) men ideologi (läs marxistisk ideologi) och inte bara en allmän moral blev nu väl så viktig. Det gällde ju att uppfostra barnen till att tänka de rätta tankarna (ateism, hata Israel, hata familjen och förakta sin egen kultur) så att de skulle rösta "rätt" när de väl blev röstberättigade. Detta ledde (naturligtvis) till ett gradvis förfall av svenska skolan på många olika sätt (inte bara kunskapsmässigt utan också när det gällde arbetsmiljö och karaktärsdaning). Ett förfall som fortsatt ända fram till våra dagar. Dagens skola förmedlar visserligen en del goda värderingar och en del kunskaper men också alltför mycket vänsterideologi. Dessvärre är det en alltmer minskande del av eleverna som tar till sig de kunskaper som trots allt fortfarande förmedlas. En del av detta beror på att själva skolmiljön blivit alltmer orolig (speciellt i socialt utsatta områden). En annan delförklaring är vissa invandrargruppers (huvudsakligen muslimer) negativa inställning till kunskaper och utbildning i kombination med synnerligen dåliga förkunskaper (2/3 av de som kommer från länder som Afghanistan är analfabeter), vilket gör att de har svårt att klara av skolgången.

Det råder knappast någon tvekan om att den svenska kommunala skolan idag är lika "konfessionell" som vilken konfessionell, religiös skola som helst. I den kommunala skolan predikas ateismen (eller snarare kristendomshatet) med samma glöd som en gammaltestamentlig profet predikade Herren Jehova. Låt vara att det sker lite mer diskret. Genom att droppen får urholka stenen (inte genom sin tyngd, utan genom att ofta falla) förvrider man långsamt och omärkligt elevernas åsikter så att hatet mot Israel, hatet och föraktet mot kristna och hatet mot alla som överhuvudtaget har fel åsikter, sakta men säkert växer. Överallt i läroböckerna så förekommer små "nålstick" mot kristendomen, mot Israel och allt sådant som marxismen avskyr. Varje nålstick kan te sig tämligen oskyldigt, men genom att eleverna ihärdigt bombarderas med dessa mentala nålstick förgiftas så långsamt deras sinnen (media fungerar ju på precis samma sätt).

Alla elever påverkas inte lika mycket av skolans agenda. En del påverkas nästan inte alls. Hur mycket man påverkas kan bero på hemmiljö, personliga faktorer (den som är personligt kristen påverkas förmodligen mindre, eftersom vederbörande har referensramar utanför "systemet") och kanske att vissa lärare medvetet försöker motverka den ateistisk/materialistiska hjärntvätten. Samma sak gäller svenska folket och den mediala påverkan. Tyvärr leder allt detta till att Sverige i vår tid långsamt håller på att falla isär, där vi får en befolkning som är uppdelad i två oförsonliga delar (en mindre grupp vänsterintellektuella som huvudsakligen bor i större städer och vanliga, normala människor som bor lite varstans), vilka hatar varandra (jag bortser här från de muslimska invandrarna som utgör ett ytterligare block, och som inte har speciellt höga tankar om de två andra blocken – för att uttrycka sig milt). Sverige har under lång tid haft en oerhört homogen befolkning, vilket varit avgörande för att skapa och upprätthålla vår hittills höga levnadsstandard. När denna starka sammanhållning faller sönder, ja då faller landet sönder!

1971 så genomgick Sverige en ytterligare ödesdiger reform. Tvåkammarriksdagen (bestående av Första och Andra Kammaren) ersattes av dagens Riksdag med en enda kammare. Före reformen delades makten lika mellan de två kamrarna och förändringar måste godkännas av båda. Val till Första Kammaren skedde vart sjätte år och val till Andra Kammaren vart tredje år. Tanken med detta var att man skulle få mer kontinuitet (Första Kammaren förväntades rösta mer konservativt), och att man på så sätt skulle undvika förhastade, ogenomtänkta reformer grundade på ideologi mer än förnuft. Palmes motiv för att så snabbt som möjligt införa ett enkammarsystem var ganska uppenbart. Palme et al ville kunna förändra Sverige snabbare mot en ateistisk, socialistisk, globalistisk stat än vad som skulle varit möjligt med det gamla tvåkammarsystemet, med sin större tröghet.

Att ha två kammare är ett väl beprövat koncept och var inte unikt för Sverige. I England har man fortfarande ett tvåkammarsystem; Överhuset (House of Lords) och Underhuset (House of Commons). USA, vars författning delvis kopierades från det engelska systemet, har också två kammare; Representanthuset och Senaten (vilka tillsammans kallas Kongressen).

För att sammanfatta. De ödesdigra förändringar som sker i Sverige just nu, och som kommer att skada vårt land oerhört, ja i värsta fall i princip utplåna vårt land och vår kultur, inleddes genom de två steg jag nämnt ovan.

Snöskredet startade således på 1960-talet. Palme var kanske den viktigaste länken i igångsättandet av denna tragiska process, även om han inte var ensam. Hur stort inflytande han hade är svårt att veta. Kanske var han bara en kugge i en komplicerad härva av orsaker och verkan med olika aktörer. Resultatet blev i alla fall det vi ser idag. En samhälle som först riskerar att gå sönder och sedan att gå under. Ett dårarnas paradis, där stora delar av svenska folket tycks ha gripits av en masspsykos, där man i (den falska) godhetens namn föröder hela vårt land. Och där nästan allt är lögn eller vinklat när det handlar om vissa, känsliga frågor (invandring, islam, Israel, kristendom, skapelse/evolution etc). Tidningarna ljuger. Politikerna ljuger. Man ljuger för varandra och till med för sig själv, för att intala sig att allt står väl till. Problemet är att sanningen förr eller senare kommer ikapp. Eller som det står i Ordspråksboken 20:17
Lögnens bröd smakar gott, men sedan blir munnen full av grus.
(Ovanstående är en oerhört förkortad beskrivning av två viktiga och ödesdigra förändringar i Sverige under modern tid. För den läsare som vill ha lite mer "kött på benen" hänvisar jag till min bloggartikel inför valet 2014, där jag mer i detalj diskuterar både svenska skolans förändring och enkammarreformen.)

Akt 2, dvs den spännande fortsättningen, följer inom några dagar. Där tänker jag diskutera hur, vid tillsättandet av högre chefsbefattningar (inom politiken, rikspolischefer, rektorer etc) kravet på verkliga kunskaper och kompetens idag ersätts alltmer av kravet att man måste ha de rätta åsikterna om allting (dvs vara ateist, hata Israel, älska islam, vara extremfeminist, som t ex hävdar att det inte finns några biologiska kön etc, etc). Något som visas av den utomordentliga inkompetens och feghet som utmärker en alltför stor del av dessa chefer.

torsdag 14 juli 2016

Några funderingar från Lusitanien

(Lite allmänbildning: Lusitanien var egentligen namnet på en romersk provins, som under antiken omfattade delar av Spanien och Portugal, men utgör idag ett alternativt ord för Portugal – uttrycket började användas på 1500-talet av Portugals store författare, Luís de Camões.)

 

Några definitioner:

Kärlek: Den varken går eller behöver definieras i ord. Det är därför det finns oräkneliga dikter och sånger, som försöker fånga kärlekens väsen. Kärleken definieras i och genom sig själv. Den helt enkelt är vad den är. Alla människor känner igen den sanna, äkta kärleken, när de möter den. Kärleken går alltid hand i hand med sanningen! Obs: i föreliggande artikel talar jag inte om erotisk kärlek utan om något mycket, mycket större – människokärlek och kärlek till allt levande.

Sanning: Det som är sant. Såsom det i själva verket är. Det som stämmer med fakta och är kompatibelt med verkligheten och med helheten. Obs: Enskilda, isolerade fakta (som är sanna i sig) kan leda bort från sanningen, om man bortser från helheten. Och obs: Sanning definieras inte av Aftonbladet eller Södertörns Högskola eller ideologi etc, utan av verkligheten. Dvs, den objektiva, autonomt existerande verklighet, som människan har att böja sig under (att det sedan finns saker där människan kan bestämma, t ex om vi skall ha höger- eller vänstertrafik, är irrelevant för föreliggande diskussion).

Rättfärdighet: Viljan och strävan efter att utifrån sanningen och kärleken minska lidandet och skapa en rättvis och god värld (dvs i det kristna perspektivet, att göra Guds vilja).

Intelligens: Förmågan att resonera logiskt, språkförståelse och förmågan att se mönster i det man observerar. Logiken kan leda hur fel som helst, eftersom den definitionsmässigt alltid utgår från icke logiskt bevisbara premisser, dvs ytterst utgår från mänskliga åsikter och omdömen (detta gäller även naturvetenskapens grund). Högt intelligenta människor, som bygger sin världsbild på enbart logik, riskerar att hamna i bisarra ideologier, eftersom deras intelligens gör dem mer sårbara för "tankevirus" än normala människor, ungefär som att ett mer komplicerat och kapabelt datorprogram normalt är mer sårbart för datavirus än ett enklare program (läs mer om detta här)

Vishet: Att lägga sin intelligens i sanningens och rättfärdighetens tjänst. Vishet är alltid kopplad till objektiv och relevant sanning, ödmjukhet, kärlek och erfarenhet. Visheten hjälper den intelligente att välja rätt utgångspunkt (premiss) för sina logiska resonemang. Utan vishet är den intelligente blind och hans logiska beviskedjor blir ett meningslöst famlande i mörkret. Utan vishet är intelligens en tämligen oanvändbar egenskap (utom i mycket begränsade situationer, som t ex i den rena matematikens värld).

Ideologi: Detta får man genom en symbios av idioti och logik (ett bättre ord vore kanske idiotologik). Enbart idioti stöter bort de flesta. Enbart logik är för de flesta sterilt tråkigt och attraherar inte skaror. Men en förförisk idioti kombinerad med logik (helst då en enkel, förförisk logik, som gör att människor känner sig smarta och utvalda) är ett framgångsrikt recept. Och intelligenta människor faller lättare i fällan än "vanliga" människor. Smarta människor kan nämligen, som antytts ovan, med framgång tro på egendomliga och idiotiska saker, eftersom de är skickliga på att försvara åsikter de kommit fram till utifrån icke-smarta bevekelsegrunder (hur absurda och motsägelsefulla dessa åsikter än må vara).

 

Några utkast till tankar om ovanstående definitioner under drickande av kaffe och en Perna de Pau (träben) hos O Pirate (Piraten) på Praça dos Restauradores i Lisboa:
(tankar som förhoppningsvis kan utvecklas till mer genomtänkta tankar så småningom)



Sanningen kräver rättfärdiga och kärleksfulla människor för att skapa en bättre värld. Sanning utan rättfärdighet och kärlek leder vilse. Och rättfärdighet finns inte utan sanning. Rättfärdigheten behöver sanningen som sjökort och kärleken som kompass. Sanning, rättfärdighet och kärlek utgör således en oupplöslig enhet, där alla tre är kopplade till och förutsätter varandra.

Den som inte aktivt väljer sanningens väg, väljer (vare sig han/hon är medveten om det eller ej) lögnens väg. Det finns ingen tredje väg! En ond människa kan t o m ljuga när hon talar sanning (genom att hon utelämnar vissa viktiga detaljer, skapar hon en perverterad bild av verkligheten – våra journalister är experter på detta, t ex när de skildrar det som händer i Mellanöstern).

Intelligens i sig kan inte hjälpa oss. För att intelligensen skall vara en god och konstruktiv kraft, måste den utgå från sanning och rättfärdighet och kärlek. Detta kallas, som sägs ovan, vishet! Intelligens utan sanning och rättfärdighet och kärlek kallar jag "dummeligens".

Kärlek utan sanning och rättfärdighet existerar inte. Det handlar i så fall inte om kärlek, utan om en pervers kopia av kärlek, där den äkta varan reducerats till en i grunden egoistisk, sötsliskig sirap, som möjligen sänder varma vågor av vällust genom våra kroppar, men som inte åstadkommer någonting av bestående värde. Denna perversa kopia av kärlek övergår sakta men säkert i kärlekens absoluta motsats – likgiltighet.

Kristendomens entydiga budskap är att kärlek och medmänsklighet är kopplat till handling i första hand, och inte till ord och känslor (det senare är sekundärt). Jesus säger inte en enda gång i Evangelierna till någon människa att han han älskar denne. Men genom sina handlingar visar han sin kärlek.

Sanning och rättfärdighet utan kärlek riskerar att leda till ett iskallt förtryckarsystem (dvs även om en ideologi kan bygga på sanning, och en längtan efter rättvisa, slutar det med ofattbart förtryck om kärleken saknas – som i Sovjet).

Humanism utan sanning och rättfärdighet och kärlek blir destruktiv och ansvarslös och övergår sakta men säkert till sin egen motsats, inhumanism eller med andra ord ondska. Något som blir alltmer tydligt i Västvärlden, där humanismen förvisso är ett modeord, och där i stort sett alla människor påstår sig vara stora humanister, men där sanning och rättfärdighet till stora delar lyser med sin frånvaro, och där den äkta kärleken alltmer kallnat.

Kapitalism utan sanning och rättfärdighet blir enbart egoism och leder till destruktivitet, och skapar i längden lidande och fattigdom (bortsett från att några få blir ofattbart rika) i stället för ekonomiskt välstånd för ett helt land. Den ekonomiska vishet, som många företagsledare och politiker hade för 50 år sedan, och som byggde vår välfärd, har idag ersatts med bakslughet och listighet. Många av dagens toppdirektörer är vår tids motsvarighet till 1700-talets pirater och stråtrövare. Skattkammarön har bara ersatts av det schweiziska kontot (skattkartan har blivit ett kontonummer i en bank), och värjan eller pistolen av iPaden eller smartphonen.

Djävulen utgår från människans godhet och förvrider, i små, nästan omärkbara steg, människans perspektiv så att det som från början var tänkt som något bra blir en del av hans onda planer (stjäla,slakta och förgöra).

Djävulen utgår alltid från faktiska missförhållanden (förtryck, fattigdom etc), dvs sanning, och utnyttjar sedan människans, av Gud givna vilja att göra gott, för att skapa ett helvete redan här på jorden (t ex marxismen). Det är bara möjligt att missbruka människans inneboende godhet om människan lever i lögn och orättfärdighet. Att knyta an till människans godhet är oerhört mycket mer effektivt än att koppla till människans onda sidor. I det senare fallet skulle Djävulen bara få några få, djupt perverterade individer med sig. Nu får han skaror och åter skaror! Miljoner! Ja, miljarder! Alla vill vi ju vara goda. Och alla vill vi att andra människor skall se hur ofattbart goda vi är (detta är en fälla som tyvärr alltför många kristna faller i – problemet är att de inte utgår från vad Bibeln menar med godhet utan de köper i stället Aftonbladets godhetsdefinition)!

Ovanstående visar hur viktigt det är att vara grundad i sanning och rättfärdighet och kärlek (alla tre behövs). Ett samhälle, vars politiker, journalister och "elit" inte lever i sanning och rättfärdighet och kärlek, är dömt att falla sönder och på sikt gå under. I Sverige har sanning i hög grad ersatts av en offentlig lögn, där media och kulturelit och politiker skapar en falsk verklighet som har föga med den fysiska verkligheten att göra.

Avsaknad av sanning och rättfärdighet leder till förblindelse (man ser inte klart och väljer fel väg). Avsaknaden av sanning och rättfärdighet gör att man svårligen kan byta spår och bryta den onda utvecklingen, och man cementeras i den destruktiva väg man valt. Förblindelsen leder så till förhärdelse (om man inte böjer knä för sanningen och väljer rättfärdighetens väg). För många människor är det i stort sett omöjligt att bryta förhärdelsen. Och förhärdelsen gör att undergången blir nästan 100-procentigt säker.

Detta är precis vad vi ser i Västvärlden idag. Både i samhället i stort och inom alltför stora delar av kristenheten. Dagens sanslösa, destruktiva invandringspolitik är kanske det mest tydliga exemplet, där Västvärldens intellektuella (journalister, politiker, kulturelit) firar sanslösa orgier i den ultimata "godheten", definierad utifrån ateistisk ideologi, utan koppling till sanning och rättfärdighet och kärlek. På så sätt förstör man sina egna länder och sina egna barns framtid och kommer på 50 år att förvandla Europa till en försmak av Helvetet!

Det var i princip samma sak, som gjorde att Tysklands och Japans undergång och Andra Världskrigets fasor (50 miljoner döda och stora delar av Europa, Bortre Asien etc ödelagt) i stort sett var ofrånkomliga redan 1934 (större delen av dåtidens tyska kristenhet sov sött eller ställde sig aktivt och villigt i Hitlers tjänst i stället för att gå in i bön och fasta mot detta onda monster). Tyskarna var inte grundade i sanning och rättfärdighet utan i mänsklig ideologi. Få människor i Europa insåg 1934 vart Tyskland var på väg. Churchill var en av dessa, alltför få, få. Han var därför (självklart) hatad, förlöjligad och idiotförklarad av stora delar av 1930-talets brittiska kulturelit (samma sak gällde givetvis också delar av den svenska kultureliten – 1939 kallades Churchill t ex "krigshetsare" i Örebrokuriren efter att han vägrat acceptera Hitlers anfall på Polen).

Den självgoda människan stoltserar med sin egendefinierade godhet och framställer t ex barnamord som ett uttryck för en enorm, närmast oändlig godhet (under mantrat "det ofödda barnets rätt att födas önskad" – jag föddes själv synnerligen oönskad, men är ändå glad att jag fick chansen att prova på livet) samtidigt som kristna barnmorskor, som inte vill delta i barnamord, i media framställs som ondskans hantlangare. Ett uttryck för vår tids stora ondska är att Sverige är ett av de få länder i Europa som inte har samvetsfrihet för vårdpersonal. T o m Nazityskland hade samvetsfrihet. Den som inte inte ville delta i massarkebuseringar eller i Förintelsen fick förflyttning eller slapp deltaga (beroende på omständigheterna), utan att på något sätt straffas.

Ondskan är alltid hycklande. Samtidigt som Sverige (och hela EU i princip) övergett miljoner svältande, lidande, döende barn i Sydamerika, Afrika och Asien, öser vi obegränsat med pengar över några tusen s k ensamkommande flyktingbarn, som varken är barn eller ensamkommande eller flyktingar i egentlig mening. Våra politiker vet att minst 70 procent av denna grupp är över 18, men väljer ändå att blunda i sin oändliga godhet (det blir minst 500 godhetspoäng extra för detta). Och det tycks inte finnas någon som helst gräns för hur mycket pengar denna grupp får kosta. Samtidigt som gamlingar i Sverige får det allt sämre med motiveringen att det inte finns tillräckligt med pengar.

Sjukvård, skola, järnvägar, äldrevård, försvar... Allt skall sparas på! Och sparas mer och mer för varje år. Samtidigt som det, som sagt, inte tycks finnas några som helst spärrar för hur mycket de ensamkommande får kosta. Och samtidigt som våra ledande politiker gång på gång har utnämnt Sverige till en humanitär stormakt. Detta är hyckleri i den högre skolan. Jag tycker Reinfeldt, Fridolin, Löfven och de andra godhetsapostlarna skulle åka till Afrika och sedan titta de svältande barnen i ögonen och säga, "Jo men ni förstår, eftersom vi är en humanitär stormakt så betalar vi mycket hellre 5 000 kr om dagen till en 25-årig manlig muslim (som säger att han är 17) och som betalat 100 000 kr för att ta sig till Sverige, än vi ger 7 kr om dagen till er. Ni har ju inte ens råd att betala 100 000 kr för att ta er Sverige, och är ni så värdelösa så får ni skylla er själva. Och speciellt vill vi inte ge något till kristna barn. Så svält ihjäl bara! Vi struntar fullständigt i er." Självklart skulle Reinfeldt et al förneka att de har denna människosyn, men deras handlingar och inte deras ord bevisar var de står. På frukten känner man trädet!

Jag kan f ö nämna att jag hittills inte har träffat på eller hört talas om någon enda ensamkommande som inte fått en iPhone 6S inom ett par månader efter att han (det är ju så gott som alltid en han) kommit till Sverige (det finns säkert undantag, men jag har inte hört talas om något). Det är sann godhet, det. Eller hur? Tyvärr är det en selektiv godhet, som har föga med sanning och rättfärdighet, och verklig kärlek att göra. Dvs i själva verket är det vidrig ondska, förklädd till godhet. En falsk godhet som bygger på lögn, orättfärdighet och likgiltighet! Hyckleri av värsta slag!

Bland människor jag beundrar finns George Orwell (som bl a skrev Djurfarmen och 1984). Denne var till en början socialist och deltog i spanska inbördeskriget, där han blev svårt sårad. Efter att med egna ögon ha sett hur stalinisterna betedde sig under detta krig (genom förtryck och massavrättningar försökte de ta över den socialistiska sidan) tog Orwell avstånd från alla ideologier och kände under resten av sitt liv stark avsmak inför de intellektuella, som han betraktade som mindre hederliga och mindre ärliga än "vanliga" människor (jag är helt inne på Orwells linje). Den brittiske historikern Paul Johnson skriver i sin bok Intellectuals (sid 310), "Intellektuella, vilka har sin huvudsakliga solidaritet gentemot sin egen klass, har sedan lång tid tillbaka insett att han (Orwell) är deras fiende". Orwell såg rakt igenom de intellektuella och deras falskhet. Han såg hur de använde sin intelligens och sina kunskaper, inte för att ödmjukt, utifrån sanningen, förstå världen och utifrån denna förståelse försöka skapa en bättre värld med respekt för andra människor och deras åsikter, utan för att genom manipulation och bedrägeri skaffa sig makt och inflytande och bli beundrade (av framför allt de andra intellektuella).

Den förblindade, förhärdade människan hatar alltid den som lever i kärlek, sanning och rättfärdighet. Därför ylade folkmassan i Jerusalem för 2000 år sedan hatiskt, "Korsfäst! Korsfäst!" George Orwell skrev vid ett tillfälle, "Ju längre ett samhälle kommer ifrån sanningen, desto mer kommer detta samhälle att hata dem som säger sanningen." Detta gällde för 2000 år sedan och det gäller än idag!

lördag 24 oktober 2015

De intellektuella psykopaterna

I väntan på min första blogg efter att jag funnit mig tillrätta i Lissabon, så tänkte jag bjuda på en "gammal" men synnerligen aktuell artikel från min hemsida. Den är lång men är, enligt min mening, en av mina bättre och viktigare artiklar. De individer jag brukar kalla "Godhetskören", dvs den minoritet av ideologiskt förblindade intellektuella som skapat dagens snäva debattklimat i vårt land (ibland kallat åsiktskorridoren) tillhör utan tvekan den kategori människor jag brukar kalla intellektuella psykopater.

Klicka här för att gå till artikeln!

fredag 9 oktober 2015

Åter på arenan

Så vill jag meddela mina kära läsare (och övriga) att jag nu landat i Lissabon. Dvs inte bara landat med ett flygplan, utan landat för gott (om inget oförutsett inträffar – vilket det ibland dessvärre [eller möjligen dessbättre] gör).

Den 1/9 lämnade flyttlasset min adress på Gräslöksgatan i Uppsala och den 22/9 följde jag efter. Efter att ha bott några nätter på Pensao Nova Goa tog jag så emot flyttlasset den 26/9. Dessförinnan hade jag varit på Ikea (i Lissabon finns två stora Ikea). Jag beställde både hemkörning och montering av de lite mer knepiga möblerna. Hade ingen lust att tillbringa 8 timmar om dagen i en veckas tid med sådant. Min gode vän Krassi kom och hälsade på några dagar och hjälpte mig med allt praktiskt. Han var ett ovärderligt stöd och eftersom han är konstnär var han rätt man när det gällde att står för det inredningsarkitektoniska. Plus att vi hann gå ett antal gånger på fado. Den 7/10 (dvs igår) kom så leveransen från Ikea. Gubbarna från Ikea var verkligen snabba och satte ihop det de skulle sätta ihop på mindre än en timme. Jag vågar inte tänka på hur lång tid jag hade behövt (nu var de i för sig tre stycken).

Så nu har jag fått det mesta i ordning. Det återstår en del småplockande med att få in allt i sina rätta lådor och lite kompletterande inköp. Men grundläggande så bor jag nu i en fräsch, fungerande lägenhet.

Beträffande flytten så anlitade jag en firma som heter Stadsbudskontoret/SBKmoving. De har tydligen specialiserat sig på utlandsflyttningar och har bl a kontor i Cannes på Franska Rivieran. Jag kan verkligen rekommendera dem. Allt gick smidigt och allt var i princip enligt tidtabell. Och allt jag hittills testat av mina grejer är helt (det återstår en dator som jag ännu inte kontrollerat). En sådan här flytt är inte helt gratis (totalt runt 36 000 SEK), men när jag räknade på vad det skulle kosta att hyra största skåpbilen plus bränsle (körsträckan fram och tillbaka blir över 900 mil) plus väg-, bro- och färjeavgifter, samt hotellövernattningar m m, så hamnade jag på ungefär samma kostnad som jag nu betalade. Och då ingick flyttkartonger (riktiga sådana, som håller), packning och att bära ut till flyttbilen, och sedan att bära in allt i nya lägenheten. Plus försäkring.

Jag känner mig väldigt privilegierad som får bo här. Fantastiskt fin lägenhet med en utsikt som jag bara hade kunnat drömma om, eller vad sägs (klicka på bilden för att förstora):

Utsikt från min balkong. I bakgrunden Rio Tejo, den stora floden som majestätiskt flyter fram genom Lissabon.
Om du vill veta lite mer om Lissabon och Portugal, läs då fadoartikeln på min hemsida (framför allt slutet av den). Där finns många bilder från Lissabon och jag berättar lite grand om staden och dess historia.

Jag är snart tillbaka med en rykande blogg. So – B E W A R E!

söndag 26 juli 2015

En betraktelse över…

…den ädla konsten att hjälpa så fel personer, och så få personer, som möjligt, och samtidigt förstöra sitt eget land.

Migrationsverket räknar med att ca 12 000 s k ensamkommande flyktingbarn kommer att söka sig till Sverige i år (2015) och kommande år. Såvitt jag kan förstå kommer 100 procent av dessa att beviljas permanent uppehållstillstånd. Varje sådant ”barn” kostar mellan 2000 och 7000 kr/dygn (ibland mer än så – jag har sett siffror på att det i enstaka fall kan handla om 15 000 kr/dygn) under de första två åren, innan ”barnet” ifråga sedan kan slussas vidare till mindre kostsamma boenden.

S k ensamkommande flyktingbarn är en tämligen ny företeelse. Första gången uttrycket användes var 2004 när 338 flyktingar av denna typ kom till Sverige. Sedan har det eskalerat snabbt. Ensamkommande flyktingbarn är idag en miljardindustri. Privata entreprenörer som upplåter boenden till ensamkommande skär, som vi strax skall se, guld med täljknivar, som man brukar säga.

Innan vi går vidare, låt oss (apropå "guld med täljknivar") titta på vad ”mindre kostsamma boenden” kan innebära (dit de ensamkommande flyttar efter de två första åren). I Expressen kunde man den 5/5 2015 läsa en artikel med rubrik ”Ettorna hyrs ut till flyktingar för 46 500 kr” (per månad). Självklart betalar inte flyktingarna så mycket, utan det är vad samhället, dvs du och jag, får betala. Tror du att någon tjänar pengar på att hyra ut en etta på 20 kvadratmeter (enligt artikeln) för 46 500 kr/mån? Japp! Rätt gissat. Du är smart du! Och har uppenbarligen en djup förståelse för ekonomiska realiteter. Är du kanske civilekonom rent av?

Följdfrågan blir nu: ”Tror du att det finns starka inhemska (svenska), ekonomiska intressen (bland entreprenörer inom flyktingindustrin) när det gäller att fortsätta Sveriges nuvarande massinvandringspolitik?” Skulle tro det! Eller hur? Givetvis kostar inte alla lägenheter, där de ensamkommande kan bo, när de slussats ut från det dyra boendet, lika mycket. Men det är under alla förhållanden inte gratis. Det handlar om helt andra hyror än vad vanliga människor betalar för en lägenhet. Ingen politiker/tjänsteman skulle kunna tänka sig att ösa lika mycket pengar över en vanlig, etnisk svensk. Det vore helt, absolut, hundraprocentigt uteslutet! Etniska svenskar är idag andra klassens människor i Sverige!

Jag flyttar ju till Portugal till hösten och tänker hyra ut min lägenhet under första året – bra att ha om jag skulle ångra mig. Det vore inte dumt att få in 46 500 kr/mån, den är ju trots allt mer än dubbelt så stor som den lägenhet som nämns ovan. Men skulle jag begära en sådan hyra blev jag anklagad för ocker. Lägger jag på för mycket på min egen månadsavgift (mer än avgift för el och kanske någon tusenlapp för att det är möblerat) kan min hyresgäst anmäla mig till min bostadsrättsförening och hyresnämnden, och jag tvingas att betala tillbaka den del av hyran som betraktas som oskälig, annars riskerar jag att förlora min lägenhet (läste om ett sådant fall häromdagen i någon tidning). Och detta med all rätt. Men varför kallas det inte ocker när Migrationsverket betalar? Såvitt jag vet är ocker straffbart.

Det tycks som att både strafflag och ekonomiskt sunt förnuft bryter samman så fort det handlar om flyktingar. Vilket givetvis beror på att så fort någon bara antyder att det också finns ekonomiska aspekter på flyktingmottagning (precis som på allt annat, inklusive sjukvård och äldrevård), så anklagas vederbörande av Godhetskören för rasism och jämförs med Hitler (och jämförelsen utfaller ofta till Hitlers fördel). Ingen vågar således ifrågasätta någonting när det gäller flyktinghanteringens kostnader. Vem vill förlora sina vänner, sitt jobb och dessutom få ett massmediedrev på sig?!

När jag läste att 12 000 ensamkommande flyktingbarn kommer hit i år så tog jag mig för att sätta in dessa siffror i en kalkyl jag redovisat flera gånger förut. Kalkylen blir tydligare, ju flera individer det handlar om och visar vilka absurda konsekvenser Sveriges flyktingpolitik leder till.

Trovärdiga källor anger, som nämnts ovan, dygnskostnader på boenden för ensamkommande till mellan 2000 och 7000 kr/dygn under de första två åren (bl a så skall det finns minst en anställd per ”klient”). Låt oss räkna med en medelkostnad på 3000 kr/dygn, vilket således är lågt räknat. (f ö så finns det svenska pensionärer vars nettomånadsinkomst ligger ungefär i den storleksordningen).

Årskostnaden per klient blir då 3000x365,25 = 1 095 750 (på ett år går det 365,25 dagar i genomsnitt, detta på grund av att vart fjärde år är skottår). Kostnaden blir således ca 1,1 miljon kr per ensamkommande och år.

De ensamkommande bor, som nämnts ovan, i genomsnitt ca 2 år på dessa dyra ingångsboenden, innan de slussas ut till de ”billigare” boenden jag nämnt ovan (dvs ettor för 46 500 kr/mån och liknande fantasisummor). Tänker vi oss nu ett stadigt inflöde av 12 000 ensamkommande per år under en längre tid, kommer det att efter ett år uppstå ett s k stationärt tillstånd (balans) med 24 000 ensamkommande boende på dyra ingångsboenden (år två, dvs 2016, bor de 12 000 kvar som anlände 2015 plus att ytterligare 12 000 tillkommer detta år — alla ensamkommande under ett visst år anländer givetvis inte den 1/1, utan detta sker utslaget över hela det aktuella året, men vid ett inflöde under flera år spelar detta ingen roll för mitt resonemang).

Den totala årskostnaden för 24 000 individer (vid ett konstant inflöde av 12 000 individer/år) blir således:

24000x1095750 = 26 298 000 000 (dvs ca 26,3 miljarder) kr.

Detta är mer än hälften av vad hela Sveriges försvar kostade 2014 (47 miljarder)!!! Och det är ca fem miljarder mer än vad hela Sveriges polisväsende kostade 2014 (21,5 miljarder)! Jag finner detta absurt. Jag betraktar de politiker som handskas med våra skattepengar på detta sätt som ekonomiska brottslingar. De gör sig skyldiga till trolöshet mot huvudman (dvs mot svenska folket). Sveriges politiker är tillsatta för att värna om svenska folket och om Sverige som nation – de är inte tillsatta att prioritera världens muslimer på bekostnad av svenska folket!!!!!!.

Låt oss nu göra en jämförelse. Jag har ett fadderbarn på Haiti, som jag betalar 400 kr/mån för. Detta inkluderar skola, mat, skoluniform, läroböcker, skrivmateriel och en hel del andra viktiga saker (i Indien kostar motsvarande ca 210 kr/mån). Mitt fadderbarn på Haiti kostar således 400x12 = 4800 kr/år.

Hur många barn på Haiti skulle man kunna hjälpa för vad de ensamkommande ”barnen” kostar svenska skattebetalare? Ja, elementär matematik ger, utifrån det jag räknat fram ovan:

26298000000/4800 = 5 478 750 (ca 5,5 miljoner)

dvs för vad de ensamkommande ”barnen” kostar Sverige per år, skulle vi i stället under samma tidsperiod kunna hjälpa ungefär 5,5 miljoner barn på Haiti (eller ca 10,4 miljoner barn i Indien)!!! Och då talar jag om verkliga barn! Som inte har någon som helst möjlighet att ta sig till Sverige.

Mina trogna läsare vet ju varför jag sätter citationstecken runt barn ovan. Men för eventuella nytillkomna måste jag förklara. En stor del av de s k ”ensamkommande flyktingbarnen” är varken barn eller ensamkommande eller ens flyktingar i FN:s mening. Merparten av dem är över 18 (och dessutom räknas man som vuxen redan i 13-årsåldern, dvs efter att puberteten inträtt, i de länder dessa individer kommer från). Mediciniska undersökningar (handledsröntgen och tandundersökning) som gjordes i Norge under en period för några år sedan visade att 90 procent av de ensamkommande ljög om sin ålder och uppgav en lägre ålder än vad undersökningarna sedan visade (läs här!). Det finns ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda i Sverige. Merparten av de ensamkommande är över 18, och en hel del över 20. Jag har full förståelse för att man frestas att ljuga här. Klassas man som "barn" får man garanterat stanna i Sverige och behandlas dessutom mycket bättre än vanliga flyktingar. Förmodligen skulle jag själv frestas att ljuga i en liknande situation. Men oavsett detta, att tro att inga s k "ensamkommande barn" skulle ljuga om sin ålder är till ytterlighet naivt. Att tro gott om människor kan i och för sig vara en god egenskap, men de myndigheter, som i första hand skall arbeta för Sveriges bästa, har inte rätt att låta (politiskt korrekt) naivitet påverka deras arbete.

Enligt en artikel i Polistidningen (januari 2009) kostade det då mellan 60 000 kr och 100 000 kr att ta sig hit från Irak – idag kan det kosta 150 000 kr (motsvarande siffror gäller rimligen även Somalia eller Afghanistan), en summa som dessa personer omöjligen skulle kunna skrapa fram själva – och kan de skrapa fram dessa pengar själva, har de inget här att göra. Då tillhör de den rika överklassen i sina respektive länder. Artikeln är numera borttagen från Polistidningens hemsida – skulle kunna bero på att man inom polisen nu beordrat rättning i leden – inget negativt om invandrare och invandring får framkomma, vilket är orsaken till att polisen numera, i signalement, ofta endast uppger klädsel, ungefärlig ålder och kroppslängd, dvs tämligen värdelösa fakta om man verkligen vill ha allmänhetens hjälp att lösa brott – men i dagens Sverige är det uppenbarligen viktigare att upprätthålla skenet av mångkulturens alla välsignelser än att stoppa våldtäktsmän och rånare från att begå nya brott.

Helena Carlestam, som är omvärldsanalytiker på Migrationsverket, diskuterar i en intervju i SVT Rapport den 4/7 2015 18.03 varför afghanska och somaliska unga män väljer just Sverige och varför man försöker göra detta under förespegling av att vara barn:
Det är för att söka ett bättre liv. Det är antingen en del i en familjemigration eller så är det för att hitta en utbildning eller ett arbete. Ofta ser vi att barnen kommer först, därefter resten av familjen. Kanske tänker man att det är lättare för barn att få asyl. Eller så skickar man i väg sina barn i hopp om att de ska få en bättre framtid. [Att så många väljer Sverige] har att göra med att vi har så generös praxis och mottagningsvillkor och att det sedan tidigare finns många från t ex Afghanistan i Sverige.
Även om det inte sägs explicit, så erkänner Carlestam här indirekt att de flesta ensamkommande inte är flyktingar i någon FN-mening, dvs de flyr inte med fara för sina liv från krig och förföljelse. De är helt enkelt ekonomiska migranter, som vill skapa sig en framtid i Sverige (i bästa fall). Och det är ok att försöka förbättra sina odds, men tyvärr kan Sverige inte ta emot alla människor i världen som är fattigare än en genomsnittlig svensk (i så fall skulle vi ganska snart bli lika fattiga som de fattigaste länderna i världen). Det är mycket bättre att Sverige satsar på att förbättra förhållandena i dessa länder än att vi förstör vårt eget land.

Ofta påstås inte bara att de ensamkommande kommer ensamma (vilket de sällan gör – de kommer i grupper och splittrar sedan upp sig innan de söker asyl) utan att de också är ensamma, dvs inte har några föräldrar eller släktingar. Allt för att väcka sympati och för att människor i Sverige skall tycka synd om dem och vilja ge dem en fristad här. Vi förstår, utifrån vad Carlestam säger, att detta inte stämmer (det kan givetvis stämma i enstaka fall, men dessa fall utgör med stor sannolikhet undantag och inte regel). Hon säger, ”Ofta ser vi att barnen kommer först, därefter resten av familjen [observera ordet ”ofta]. Kanske tänker man att det är lättare för barn att få asyl.” Dvs det är således i många fall en medveten strategi att först skicka hit barnen (brukar kallas ”ankarbarn”) för att sedan föräldrar och syskon skall få komma till Sverige som anhöriga. Om vi antar att varje ensamkommande har 2 föräldrar och 5 syskon, innebär 12 000 ensamkommande att Sverige varje år kommer att ta emot 84 000 (7x12 000) anhöriga till dessa (ovanpå de 12 000). Förutom de 200 000 vanliga flyktingar (ca 90 000 plus påföljande anhöriginvandring) som beräknas komma hit i år och många år framåt.

Begreppet ”ensamkommande flyktingbarn” år således helt missvisande i de flesta fall. Dessa personer är, som framgått ovan, inte ensamma i någon mening. De kommer sällan ensamma, de har familj och släkt därhemma, de är inte flyktingar undan krig och förföljelse, utan ekonomiska migranter, och de är i de allra flesta fall inte barn (även om samtliga media i Sverige envetet fortsätter att hävda att de är mellan 13 och 17 år gamla). Dessutom är de allra flesta män, och de kommer huvudsakligen från Somalia, Afghanistan och Eritrea. Somalia och Afghanistan är ju helt muslimska länder. I Eritrea utgör muslimerna ca 50 procent av befolkningen (möjligen något mindre). Det mesta talar således för att merparten av de ensamkommande är muslimska män i åldern 18-25, vilka kunnat hosta upp runt 100 000 kr för att ta sig hit. Punkt slut! Jag anser inte att vi skall hjälpa sådana överhuvudtaget!

Det som sker just nu är så bisarrt att det är svårt att förstå hur ens korkade människor skulle kunna handla så ovist. Det är inte utan att man börjar fundera över om det möjligen finns demoniska krafter i verksamhet här. Det är svårt att hitta någon annan förklaring.

Att förstöra Sveriges ekonomi behöver inte vara oåterkalleligt. Även om vårt välfärdssystem urholkas av ensamkommande plus alla andra flyktingar som omedelbart får tillgång till hela vårt välfärdssystem utan att ha betalat en krona till detta, plus att många av dem aldrig kommer att få jobb utan kommer att försörjas av svenska skattebetalare så länge de lever (detta kan funka när det gäller några få, men inte när det gäller miljoner), kan vi förmodligen resa oss och gå vidare. De stora flyktingströmmarna kanske inte kommer att vara mer än några få år till (hoppas våra politiker – jag misstänker dock att de kommer att vara ända tills vi stänger våra gränser).

Men det finns dessvärre andra, mycket allvarligare aspekter av den stora invandringen till vårt land än ekonomiska. Aspekter som är irreversibla. Oåterkalleliga. Merparten av de som tillåts stanna i Sverige kommer från muslimska länder. Den som känner till det minsta om islam, dvs som i likhet med mig, själv har studerat islams heliga skrifter (i stället för att läsa kompendier utgivna på Södertörns Högskola, vilka beskriver islam i en romantisk dimma av sockersött nonsens), inser att Sverige går en fruktansvärd framtid till mötes när muslimerna så småningom (inom kanske 40 år) kommer att utgöra en betydande del av Sveriges befolkning. En framtid som kommer att tävla med Hitlers storhetsvansinniga vision om Tusenårsriket när det gäller ondska, intolerans och antisemitism!

En oroväckande stor del av de muslimska invandrarna begår redan nu brott och det ganska snart efter att de kommit hit – våldtäkter, rån etc (den muslimska kulturens kvinnosyn ställs inför mycket stora utmaningar när den möter Västvärldens frigjorda kvinnor, vilkas signaler muslimska män har mycket svårt att tolka – för att uttrycka mig försiktigt) etc. Även andra och tredje generationens muslimska invandrare är groteskt överrepresenterade i brottsstatistiken (fast detta göms numera undan i statistiken, eftersom dessa räknas som svenskar – med statistik kan man trolla bort nästan vad som helst). Kort sagt, de ensamkommande ”barnen” (och de andra muslimska invandrarna) leder till stora, stora problem för de länder som tar emot dem. Och värre kommer det att bli. Mycket, mycket värre! Och speciellt då i ett så mesigt land som Sverige, där dessa individer i princip kan göra vad som helst (inklusive våldtäkt, rån och mord) och ändå får stanna här, och bli försörjda livet ut (eftersom vi i Sverige är så ofattbart goda – mot alla utom våra egna). Ett land med den minsta överlevnadsinstinkt skulle klargöra för invandrarna (och också tillämpa detta till 100 procent) att den som begår brott (bortsett från parkeringsböter, som inte räknas som brottspåföljd utan som en avgift) innan vederbörande blivit svensk medborgare, utvisas omedelbart på livstid. Utan några som helst undantag. Plus att eventuellt erhållet medborgarskap kan återkallas vid riktigt grova brott (t ex för de som begår rån, mord och våldtäkt eller som strider för IS).

Våra politiker brukar säga att Sverige är en ”humanitär stormakt av högsta rang”. Tja, verkligheten visar på något helt annat. Vid jordbävningen på Haiti för ett par år sedan, där ca 200 000 människor dog och mångdubbelt fler skadades, skickade Sverige 180 miljoner kronor (det är den uppgift jag sett i svenska media – läser man på Internet så tycks det röra sig om ett betydligt mindre belopp, men låt oss hålla fast vid 180 miljoner för att vara välvilliga – har någon läsare mer aktuella siffror tar jag gärna emot rättelse). Jämför vår generositet gentemot lidande människor på Haiti, som avspeglas i dessa 180 miljoner kronor, med vad de ensamkommande kostar Sverige på ett år, enligt kalkylen ovan. Kan man verkligen säga att Sverige är en humanitär stormakt när man fördelar sin generositet på det groteska sätt man gör? Kan äkta godhet verkligen vara selektiv på ett så flagrant sätt?! Jag tycker inte det! I Stjärnornas Krig säger den onde, tidigare jediriddaren Darth Vader till sin förre, nu åldrade, mästare, Obi Wan-Kanobi, ”Jag har blivit starkare än du och jag är nu Mästaren”. Kanobi svarar då, ”Tja, möjligen Mästare i ondska!” När våra politiker stolta slår sig för bröstet och utnämner sig till Godhetens mästare, blir mitt svar ”Tja, möjligen mästare i självgodhet och självbedrägeri”.

Ofta säger medlemmarna i Godhetskören att Sverige inte har något val. Vårt samvete tvingar oss att ta emot alla som söker sig hit. Det är ett fullständigt missvisande argument. Låt oss titta lite på övriga länder i Skandinavien. 2013 tog Sverige emot knappt 4 000 ensamkommande. Motsvarande siffror för övriga skandinaviska länder var (på ett ungefär); Danmark 300, Norge 1 000 och Finland 150. Varför söker sig så många till Sverige och inte fler till våra grannländer? Ja, det är väldigt enkelt. Våra grannar ålderstestar de ankommande och vill de ta hit sina anhöriga gör man DNA-tester, för att se om dessa anhöriga verkligen är släkt med den ensamkommande. Väldigt många av de som kommer till Finland vägras asyl. Och ryktet sprider sig fort. Vem vill satsa hundratusen kronor om risken är stor att man skickas tillbaka till sitt hemland igen? Alltså väljer man länder där chansen att få asyl är mycket stor. Ett sådant land är Sverige. Det är vi själva som skickar ut de signaler som gör att antalet ensamkommande har ökat dramatiskt de senaste åren. I Sverige anser vi det vara kränkande att på något sätt ifrågasätta vad den ensamkommande säger. Säger han (det är nästan alltid en han) att han är 17, ja då vore det ofint att tvivla på detta. Och säger han att han inte har några anhöriga, ja då köper man det. Och även när han sedan själv bevisar att han ljugit och faktiskt har anhöriga, när han kräver att dessa skall flygas hit på svenska skattebetalares bekostnad, ja då vågar man inte lägga ihop två och två och konfrontera vederbörande med, ”Du ljög således. Alltså får du inte stanna här. Sådana invidiver vill vi inte ha i vårt land!”.

Att det kommer 12 000 ensamkommande (i mina dystra stunder brukar jag kalla dem för ”talibarn”) hit varje år (i stället för några hundra), beror helt enkelt på att vi är skandinaviska mästare i – inte godhet – utan dumhet. När svenska folket förr eller senare inser (den dagen närmar sig alltmer) vilket elände våra politiker och intellektuella och journalister (i maskopi) ställt till med för vårt land, och för kommande generationer, ja då kommer svenska folket att hata dessa människor. De kommer att ses för vad de verkligen är – landsförrädare av allra värsta slag!!!


Att räkningens timme närmar sig finns många tecken på. I senaste väljarundersökningen från Sentio (juli 2015) var SD näst största parti (2,5 procent större än M och 0,8 procent mindre än S – se bild ovan). Per Gudmundson i SvD spekulerade i en krönika om att SD mycket väl kan bli största parti i nästa val. SVT och andra politiskt korrekta media har valt att inte redovisa Sentios julimätning med motiveringen att Sentio inte använder samma mätmetod som de andra opinionsinstituten. Att detta är nonsens framgår av att man tidigare redovisat Sentio. Det verkliga skälet till att man negligerar Sentios senaste mätning torde vara helt uppenbart för var och en – skäms på er ni falska lögnjournalister! I förra valet lyckades f ö Sentio bäst när det gällde att förutsäga SD:s valresultat. De andra instituten slog fel på två procentenheter eller mer medan Sentio prickade rätt inom några tiondelars procentenheter. Detta diskuteras i en artikel av Daniel Walther, doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Han skriver bl a:
Det verkar alltså som att det finns systematisk bias för vissa partier. Framförallt SD och MP hade stora avvikelser och samtliga institut verkar ha haft problem. Det tyder på att mätningsmetoderna för dessa kan behöva ses över [fetstil tillagt av mig].
Att utesluta Sentios mätning med motivering att de använder en annan mätmetod framstår som precis så oärligt som man kan misstänka att det är. Enligt Walther är det ju just själva mätmetoden som "behöver ses över".

Även om Sveriges vansinniga, och för landet djupt skadliga, flyktingpolitik har sin grund i en vilja att hjälpa andra människor, kommer den på sikt att göra precis tvärtom. Genom att muslimer (i allmänhet) är oförmögna att anpassa sig till andra kulturer (de varken vill, eller kan eller får assimileras i en icke-muslimsk kultur), och eftersom de allra flesta migranter är just muslimer, kommer detta att leda till oerhörda motsättningar i vårt samhälle. Vi ser redan nu begynnelsen till sådana motsättningar. Vi ser t ex hur svenska folket håller på att splittras i stadsbor och landsbygdsbor, som lever i helt skilda världar och betraktar varandra med stor misstro. I princip kan man nog säga att 08-orna (dvs stockholmarna) föraktar alla som bor utanför Stockholm (med stockholmare menar jag här den typ som bor på Södermalm och röstar på MP/V/Fi – läsaren förstår säkert vilka jag menar). Splittringen mellan stad och landsbygd beror delvis på diametralt skild syn på invandringen (det finns inga flyktingförläggningar runt Mariaberget på Södermalm, medan det på landsbygden finns fullt med sådana, vilket ofta dominerar ett mindre samhälle och skapar stora konflikter med lokalbefolkningen – i andra artiklar ger jag exempel på detta, t ex hur den lokala ICA-butiken eller Pressbyrån fått slå igen på grund av hot och rån begångna av "nyanlända"). Vi ser också hur 08-orna vill översvämma hela Sverige (utom Stockholm förstås) med vargar och andra ståtliga rovdjur, vilket landbygdsborna betackar sig för. 08-ornas förståelse för landsbygdens villkor och problem är lika med noll, t ex så vill MP (som är ett typiskt Stockholmsparti), höja bensinskatten rejält, vilket ytterligare försvårar för landsbygden, eftersom bilen många gånger är enda transportalternativet. För att inte tala om hur MP och många andra partier aktivt arbetar på att lägga ner hela det svenska jordbruket (genom sin styvmoderliga inställning till jordbrukarnas villkor).

Dessa spänningar med åtföljande otrygghet kommer i sin tur att leda till en växande främlingsfientlighet (människor känner sig redan idag hotade av romer som tar för sig; olagligt ockuperar markområden, där de bosätter sig; ibland tigger väldigt påträngande (läs t ex vad Elisabeth Höglund, en av Sveriges mest meriterade journalister skriver på sin blogg); merparten av åldringsbrott begås dessutom av romska ligor; östststsligor som rånar och ibland mördar ensamma gamlingar på landsbygden; för att inte tala om alla gängskjutningar). Detta kommer i sin tur tyvärr att slå tillbaka mot skötsamma och laglydiga invandrare som vill anpassa sig och som vill bli en del av Sverige. Och det är så det alltid går när man försöker vara snäll i stället för att vara god i ordets verkliga mening ("snälla" föräldrar, som skämmer bort sina barn, förstör dem ofta för livet). Den som är verkligt god försöker hitta en strategi för att med de begränsade resurser man har (resurser är alltid begränsade), kunna hjälpa så många som möjligt på bästa sätt. Och dessutom hjälpa rätt människor, dvs de som är i störst behov. Och detta utan att allvarligt skada sitt eget land.

Äkta godhet utgår alltid från kärlek. Och äkta kärlek är alltid kopplad till sanning. Det tragiska är att vi idag ser hur många kristna försöker kopiera godheten, definierad av Aftonbladet och Miljöpartiet, i stället för att fråga sin Herre och Mästare om ledning. Jag kan inte se att Jesus befaller mig att förstöra mitt eget land och kommande generationers framtid för att hjälpa andra (och dessutom till stora delar hjälpa fel människor på fel sätt)! Och jag kan inte se att Jesus befaller mig att ge bort mitt land till islam!